Aftonbladet – 9 december 1858, sida 1

Om förlåtelse, ers majestät! Om jag läst min historia rätt, var det just hennes manlige efterträdare som förstörde hennes verk. Konungen strök sina fina mustascher, derpå sade han : Hennes efterträdare voro verkliga stackare allesammans, icke vuxna sitt kall och de pligter tiden af dem kräfde; men vi skola upptaga det förlorade verket och bringa det till ett ärofullt slut. Tviflarel återtog han, vid det han betraktade Dalberg. Jag läser i er tystnad att en motsägelse bor inom er, vågade ni ut med den. : Regen:erna kunna icke alla likna hvarandra. En väldig hand kan omsluta och sammanhålla ett helt knippe rör, utan att förlora ett enda, under det de falla spridda ur en svagare; det fordras således ett inre bindningsmedel för att ge styrka åt en förening af skilda beståndsdelar. Och ni tviflar på att det finnes eller kan framkallas? Ni tviflar på den beundran och undergifvenhet, som det ligger i det segrande svärdets makt att frambringa ? Nej, men jag tror att snillets blick skjuter fram. med ljusets fart och ofta rycker föremålen, som ligga bortom seklernas gränser, inom det närvarandes synkrets. Jag tror att ers majestät med denna skådar framför sig, och att det tilshör årbundradena att sammanväfva de kärlekens band, som kunna binda friden vid ett förenadt Norden. Det vill med andra ord säga, att ni tror mig mer siare än monark; men jag vill visa er motsatsen, och att ej allenast Danmark skall rymmas under min spira, utan också att jag skall förstå binda dess folk vid den genom en styrka, som det skall lära sig vörda. Danmark har ett förtryckt bondeoch borgarestånd, under det adeln åtnjuter oerhörda rättigbeter ; detta vill jag jemka till likhet med ; förhållandena inom -Sverge. I den allmänna rättvisans makt lizger en omätlig kraft och styrka. Och nu god natt, min käre Dalberg! Ni behöfver hvila ut efter er resa, och ni kan göra det med öfvertygelsen att jag erkänt det nit ni ådagalagt, oaktadt den