Aftonbladet – 9 december 1858, sida 1

Äro här,, sade Dalberg och visade på sina begge ögon. Förstår jag er rätt, min käre Dalberg? Ni skulle sjelf ha sett det? Ni skulle således gått vidare än. mina order? Ja, ers majestät! Under förevändning af ett uppdrag till de i Köpenhamn ännu varande franska fredsombuden, begaf jag mig dit och fann tillfälle att noga öfvertyga mig om befästningsverkens tillstånd, ja, att till och med göra ritningar, dem jag kan uppvisa, om ers majestät så befaller. Det skall deraf visa sig, att staden svårligen skall kunna hålla sig emot ett oförberedt anfall.c Och det var ni, som ville afråda mig från hela detta företag? sade konungen, och såg med en blick af förundran på honom. Och som skulle vilja det än, stode det i min makt, Men då beslutet derom är en gång fattadt, kunna mina önskningar och bemödandenh endast ha till mål att det måtte ärofullt slutas. Förträfflige man! sade konungen och drog en ring af sitt finger. Bär den, som ett vedermäle af min aktning för din karakter och ett minne af denna stunden! Dalberg mottog ringen, tryckte den till sina läppar och satte den på sitt finger. När vi lagt Danmark under vår spira, då, min käre Dalberg, blir det tid att följa edra råd och egna oss till de inre förbättringarne, sade konungen, reste sig upp och klappade honom på axeln. Sedan vi vidgat vårt rikes gränser, skola vi lefva för våra undersåters sällhet. Då Danmark tillhör oss, ega vi ett fast Norden, och af ett fast Norden skall också bli ett lyckligt. Skandinaviens folk bör vara ett, för att fast och upprätt som en klippa kunna möta de vågor, som andra väldens afund och eröfringslystnad skola vältra mot dess strand. -Det var en stor tanke Margareta en gång fattade; skada blott att den uppgick i en qvinnas hjerna l Den skulle utan tvifvel hafva hedrat en manp, sade Balberg. Och en man skulle haft kraft att utföraden.