Aftonbladet – 8 december 1858, sida 3

Rosorna flydde från Ingeborgs kinder, hon bleknade och dolde sig ännu mera under skuggan af det djupa sidendraperiet framför fönsteröppningen. Han har onekligen gjort sig förtjent af ett stort rykte, sade Maria, som såg sin väns förvirring och ville komma den till hjelp, äfven med fara att synas. obehörigen inblanda sig i talet. Äh ja, det der tåget öfver Belt gjorde honom visserligen till en ryktbar våghals, men ingenting mer,, sade Gyllenstjerna med en föraktlig axelryckning. Ja så, ni talar ur den ton, min baron! sade Kristian Albert. Männerna äro sällan rättvisa mot :hvarandra; jag vill derföre hellre höra den man jag beundrar, bedömas af ett par sköna läppar. Beundrar? upprepade Gyllenstjerna. Beundrar och högaktar, och jag skulle ännu kunna tillägga: känner mig i förbindelse till. Eller har ni, min baron, aldrig erfarit att stora handlingar väcka håg till. efterföljd ? Åh jo, men jag skulle aldrig låna mina mönster från den som uppstigit ur proviantskrifvarens grader, sade Gyllenstjerna stolt. Ingeborg skiftade färg, men Maria sade oförskräckt: Ni gör er genom dessa tankar åtminstone icke till målsman för förtjenstens rätt.n Vet ni icke, inföll hertigen, att tapperheten och äran alltid bar att påräkna de skönas beskydd, och Dalberg således har det starkaste försvaret på sin sida. Menp, återtog han och vände sig till Ingeborg, då det alltid är intressant att ega en föreställning om en stor personlighet, att jemföra verkligheten, så gif mig i hast ett porträtt af honom. Jag känner honom icke nög, stammade Ingeborg.