Aftonbladet – 7 december 1858, sida 1

en alltmer allvarsam karakter. Vissa tecken. antyda, att stora händelser der förberedas. De absolutistiska regeringarne kasta oroliga blickar mot halfön, och det förspörjes redan att planer äro å bane dem emellan, för att besvärja den storm, hvars annalkande man befarar. Främst gäller det om. Frankrikes regering, som. känner. med sig, att det här för henne kan gälla vara eller icke vara. En framställning af förhållandena i Italien och Frankrikes ställning till detta land har derföre, i närvarande ögonblick ett synnerligt intresse, och vi meddela utur ett tyskt blad följande angående detta ämne: ?I Paris börjar man att-allvarsammare än förut sysselsätta sig med Italiens angelägenheter. Man inser, att man uti den strid, som der allt mera sprider sig mellan de liberala och absolutisterna, icke får förblifva neutral, och att det derföre är rådligt att i tid fatta ett beslut. Den nyuppväckta nationella rörelsen har gifvit hertigen af Modena anledning att emot densamma ställa ett nytt sanfedistförbund till påfvedömets och på samma gång alla absolutistiska intressens försvarande, och -han har nyligen begifvit sig till Rom för att för påfven framlägga sin plan, som till en början skall maskeras under formen at en tullförening med Österrike. Pio Nono synes ännu vackla och vara obeslutsam huruvida han reå: inlåta sig derpå. men har inträdt i ett intimt vänskapsförhållande till hertigen, som derefter öfverlemnat till den påfliga .armen en bland sina öfverstar för denna . armås. utbildning, och man torde kunna.antaga att, om Pio Nono också tvekar att offentligen gifva sitt samtycke åt upplifvandet af det gamla förbund, hvarigenom -carbonari blefvo bekämpade, gynnar han det dock i hemlighet. Det är bekant, att han hellre skulle öfverlåta åt österrikarne änåt fransmännen ätt bevaka hans land, och :det-visar sig nu all: deles tillräckhgt, att han sätter föga värde på den goda vänskapen med fransmännens kejsare, då han tillbakavisat dennes förord om judegossen Edgar Montaras utlemnnande till sina föräldrar. Häraf finner man sigi Paris känbart sårad... Om påfven vidhäller sina illiberala grundsatser, säger man till sig sjelf, så kan han icke hjelpas; faran för nya revolutioner kommer -att för honom beständigt qvarstå, och han kan blott derigenom beskyddas, att Kyrkostaten för alltid besättes med franska trupper. Detta resonnement står i fullkomlig öfverensstämmelse med Louis Napoleons förfarande att så starkt befästa Civita Vecchia, att det kan tjena till stödjepunkt för militäriska operationer. Genom de omkring denna stad uppförda fästena vill han uppenbarligen förhindra Österrike att med sina trupper besätta Kyrkostaten. Louis Napoleon: vill i Civita Vecchia fatta fast fot, för attvid de förestående rörelserna uti Italien vara till hands att kasta sitt svärd i vågskålen. Så länge förhållandena förblifva in suspenso, på sätt som nu är .händelsen, kan Louis Napoleon bibehålla denna ställning utan att väcka synnerlig anstöt i det öfriga Europa, samt förklara sig för de italienska patrioternas bemödanden. Denna sakernas ställning skulle dock väsentligen förändra sig, om Pio Nono ginge ännu längre i att från sig bortstöta Frankrike och begärde att de franska trupperna skulle dragas ur Kyrkostaten, såsom ske måste ifall han inginge på sanfedistförbundet. I detta fall blefve Louis Napoleon tvungen att mot påfvens vilja fortsätta Roms och Civita-Vecchias besättande och bjuda trots åt den opposition, som Österrike och Neapel måste, såsom hufvudmedlemmar i sanfedistförbundet, visa. Deraf kunde allvarsamma förvecklingar uppstå. De italienska patrioterna skola naturligtvis göra allt möjligt för att åstadkomma dem. De skola i samtliga italienska staterna påyrka. att regeringarne förklara sig antingen för eller. emot deras enhetsbemödanden, på det de måtte kunna gifva konungen af Sardinien anledning att uppträda såsom deras beskyddare och slutligen börja strida för deras sak. I Har Victor Emanuel. erhållit visshet derom, att Louis Napoleon skall bistå honom, så behöfver han icke hysa betänkligheter vid att drifva saken till det yttersta, och han ha dervid. endast att akta sig för att bevilja Frankrike alltför stora fördelar; ty under hvad vilkor denna makt beqvämar sig till att beskydda Italien, det har visat sig under den förste Napoleon, hvars politik de nuvaranded. bonapartisterna nog skulle söka förnya. Louis Napoleon skulle äfven af de italienska patrioterna begära tillåtelse att fortfarande besätta Civita-Vecchia, på det han, om så nödigt funnes, måtte kunna vända sig äfven mot dem, i händelse han tyckte dem gå för långt i utförandet af sina liberala ideer. Detta skulle för dem utgöra en farlig klippa. Förstå de emellertid att fast sammanhålla med :piemontesarne, så behöfva de ej frukta Louis Napoleon, då den senares herravälde svårligen skall räcka så länge som konungens af Sardinien, och då med en ny liberal vändning af förhållandena i Frankrike. tillfälle äfven vore gifvet att åstadkomi ma en anständig uppgörelse mellan de itali-. enska och franska intressena. Frankrike har att vaka deröfver, att italienska folkets nationalitet och frihet icke trampas under fötterna och att dess sköna land icke gifves till pris åt andra staters rofgirighet, men det eger derföre icke att begagna sin krigsmakt för att sjelft bemäktiga sig Italien; såsom under Napoleon I skedde, sedan det upphäfvit sig till Italiens befriare. Det har till åliggande att förhjelpa Italien till sjelfständighet, på det att det må såsom ett pånyttfödt, fritt land sluta sig till det fria j Frankrike och utgöra En stark länk i den kedja af förenta stater, hvaraf Europa frarhdeles skall bestå. ij Italien har haft samma öde att sönderstyckas som Tyskland och suckär derföre likasom detta efter samma mål af enhet. Det I