Aftonbladet – 6 december 1858, sida 1

den förolämpning, som blifvit henne visad, och utplåna, om möjligt, hvarje sårande intryck som minnet deraf kunde qvarlemna. Maria hade icke förr, under inflytandet af furstinnäns milda och vänliga skydd, återkommit till sin vanliga sinnesstämning, innan hon påminde sig en kär pligt att uppfylla. Ingenting slår djupare rötter i det varma,rena ungs domshjertat än minnet af den vänskap, som kommer det till mötes, då det, lösryckt ur den krets, vid hvilken naturen fästat det, eller blott helt tillfälligt öfverlemnadt åt en främmande omgifning och dess intryck, tycker sig ensamt och liksom sammanpressadt under tyngden af en kall,: tryckande luft. Också hade Maria icke förgätit den vän hon i fröken Gyllenstjerna funnit på utresan till sina främmande anförvandter, eller förnummit att hon var med drottningen i Göteborg, innan hon fattade sitt beslut att uppsöka henne. Så noga hade konungens förbud hållits, att ingen menniska ens vid drottningens hof visste hvad som tilldragit sig, då Maria påföljande morgon aflade sitt besök hos Ingeborg. Efter en hjertlig omfamning betraktade de begge hvarandra. Tvenne år gå sällan öfver en menniskas lif utan att lemna något spår efter sig. Utvecklingen, mognaden, återgången, både hos vår yttre och inre menniska, gradueras så troget af tidens hand, att hvarje återseende efter en längre skilsmessa vanligen medför upptäckten af någon förändring i vårt ansigte eller väsende. Hur har ni mått dessa år jag icke sett er ? frågade Maria med en viss oro vid åsynen af Ingeborgs förändrade utseende. Bra, rätt bral sade denna under det en skär rodnad färgade den nästan genomskinliga hyn. Och du, Maria? Dina blomstrande kinder och strålande ögon säga mig att du funnit dig glad och lycklig under denna långa tid. Lycklig och glad, upprepade Maria och fästade en ljuf blick på Ingebörg. Ja, det är lyckan och glädjen som lägger friska färger på vår kind, men ni har blifvit mycket blek, fröken Ingeborg. !