Aftonbladet – 6 december 1858, sida 1

många eftergifter har ej vår bättre öfvertygelse måst göra för klangen af ett frejdadt namn? Hur mycket ha vi ej måst blunda för detta stånd, som kallar sig vårt stöd, för att få dela vår makt? — Denne Gyllenstjerna, ättesonen af den ädla Kristinas stam, står han icke der som ett hotande åskmoln vid randen af Sverges framtid, en tid som skall se min son föra rodret af rikets styrelse? — Men detta moln skall i mig finna den Jofur, som skall styra dess eld! Hans läppar svällde, och ögonbrynen rynkades; men sedan han med sin vanliga besinning lugnat den uppsvallande känslan, tillade han: Stormen ökar eldens fart; retad, skall Gyllenstjerna bli en brand till split och strid; en lugn men tryckande luftkrets skall säkrast hålla den inom sina tillbörliga gränser. — En tystnad följde, derpå återtog han: Vasarnes manliga ättlinie på Sverges tron har slutat med en qvinna och en bortskämd tid; dess qvinliga skall återkalla mandomen och kraften, förädlade af bildning och milda seder. Ett förstoradt och ett förädladt Sverge, se der det arf jag skall grundlägga åt min son och hans -fterkommande. Min son! ... upprepade han, liksom detta ord varit uppslaget till en ny tankeföljd; och sedan han farit med handen öfver pannnn, tillade ban: Hur sällsamt att tankarne på honom så ofta framkalla minnet af dessa tvenne ynglingar, som af den redlige Dalberg blefvo mig förestälda den dag jag mottog underrättelsen om hans födelse! Jag kan icke skilja mig vid den föreställningen att de voro mig skickade för hans skull; att de voro som ett par unga träd, planterade vid hans vagga för att bekransa hans barndom och beskugga hans framtid; att deras exempel af inbördes vänskap skulle värma hans bjerta och att den verksamhet, de med sina goda anlag och sina Jofvande karaktersegenskaper skola utveckla, varit ämnad till hans och vårt rikes tjenst. Hur många gånger har jag ej fägnat mig åt föreställningen att de skulle uppfylla detta? Och de skola det! Ja, de skoa detl... Wittenberg, min