om angrepp på de rättigheter, söm kejsaren eger genom konstitutionen, angrepp på allmänna rösträtten och folkets suveränitet; men hvilka? Det är här öZonskenligen icke fråga om att diskutera hvad denna allmänna valrätt gjort, hvad den uträttat; det är fråga om en teoretisk diskussion. som mr de Montalembert till och .med förklarar sig afstå från, misströstande om att omvända sina motståndare; och ni åberopar de lagar, som beskyddade der konstitution som sönderbröts 1852? Är det så man i ett kriminalmål uppdrager analogier? Måhända, mina herrar, har min rörelse försvagat mina skäl: jag skall försöka resumera dem. Hr de: Montalembert har följt en dubbel ingifyelse han har velat beklaga förlusten af friheten och protestera emot de författare, som kompromettera kyrkan under förevändning att försvara den. Denna dubbla tanke var legitim. Hvad angår kontrasten mellan England och Frankrike, så var den oundviklig, och långtifrån att vara en skymf för Frankrike uttryckte den en högsinnad förtröstan under dess öde. För att:i den åtalade artikeln finna angrepp på regeringen, måste man fullkomligt misskänna den, öfverdrifva, förtyda orden och uttrycken; de lagar ai åberopar äro icke ens tillämpliga på de punkter, som ni utpekat. Jag försäkrar er heligt, vi göra intet brott med vår legitima och oförgripliga saknad. Låtomoss dö! Låtom :oss dö lugna och trogna. Vi äro nog olyckliga af att hafva sett vår sak, vår heliga och ärorika sak förrådd, förnekad, skymfad; besegrad, utan att man äfven skall komma och göra det till ett brott ätt på djupet af våra hjertan för densamma bevara en evig hängifvenhet. Låtom oss alltid älska dessa ordets stora strider, som hafva gjort oss bekanta med och lärt oss att älska dessa institutioner som hafva utgjort vårt fäderneslands storhet och ära. låtom oss evigt tänka på, tala föroch försvara denna ädla sak, hvilken vi skola vara trogna till vår sista timma.