skymt emot landet, en ofransk handling, någonting brottsligt. Huru! Vi skulle våra brottsliga emot landet, derföre ått vi sörjt öfver förlusten af de institutioner, under hvilka Frankrike lefvat, för hvilka vi kämpat. Brottsliga! Ack låt mig säga ut hela min tanke. Nej, det är landet, som skulle vara brottsligt emot ess. Vårt fel är att hafva trott på Frankrike, att hafva yrkat garantier för friheten, med ett ord att hafva varit hvad Frankrike då ville att vi voro, hvad vi ännu äro, hvad vi alltid skola förblifva. Den, som hela sitt lif varit eldad af en så ren tro, förnedrar sig icke då han uttrycker ovilja mot orättvisa och nedsättande åtgärder. Han ledes dervid af högre känslor. Liberal och katolik, har han under hela sin bana försvarat religionens och statens frihet. Ingenting ligger honom närmare om hjertat än värdigheten hos den Kyrka, hvars undergifne son han är. Välan, denna värdighet har han efter sin återkomst från England funnit förnärmad, hån har läst uppsatser af några skribenter, som sagt sig vara katoliker och trott sig till följd deraf hafva uteslutande rätt att försvara ortodoxien och den lagliga myndigheten; han har läst uti deras skrifter, att det, som han nyss sett, varit en väl spelad komedi. han har hört dem applådera öfver blodbaden i Delhi och Cawnpoore, sålunda skymfande på samma gång mensklighetens och religionens grundsatser, och angelägna att begagna hvarje tillfälle att mot den protestantiska nationen och isynnerhet mot den liberala nationen utgjuta sitt hat. Det är då som han låtit undfalla sig detta vackra uttryck: Jag har afsky för den rättrogenhet, som icke håller någon räkning med mensklighet och heder!s Detta uttryck förklarar den verkliga tanke, som ledde Montalemberts penna. I det ögonblick han skref, hade han glömt, genom hvilka medel, under hvilka omständigheter den nya regeringen blifvit grundlagd: han vände sig till dessa sällsamma katoliker, till. dessa otacksamma rojalister, som på ett så afskyvärdt sätt komprometterade: kyrkan och monarkien, till dessa fanatici, tvilkas penna bör förbannas äfven af dem, hvilka de pästå sig försvara. t Om ni således betraktar artikeln uti dess sammanhang skall ni vara nödsakad att erkänna, det den blifvit dikterad icke af hat, men väl af de mest ädla och upphöjda känslor. Hvar finner ni ett spår till en direkt och. personlig afsigt att anfalla de nuvarande institutionerna i Frankrike? Läs den åtalade skriften, och ni skall finna, att hr Montalembert vet att deri lyckönska regeringen, att med en modig ihärdighet hafva bibehållit förbundet med England, och till och med berömt den klokhet, hvarmed hon vetat motstå påtryckningarne att söka få engelska asylrätten afskaffad. Och slutligen, med hvilken respekt talar han icke om den marskalk, som i Engländ så värdigt representerar Frankrike. Men anklagelsen säger oss, att det ieke är fråga om direkta angrepp; ni känner språkfärdigheten, och angreppet består uti den oupphörliga kontrast som vi uppställt mellan den engelska friheten och det närvarande förhållandet i Frankrike. Der, som kommer från att hafva öfvervarit debatterna i engelska parlamentet, skall finha kontrasten i fakta, Vi skola genast se om de uttryck, hvaraf han har betjenat sig, äro straffbara, men, jag upprepar det, han har icke gjort annat än antecknat ett faktum. Här har den invändning sin plats, hvilken jag antydde i mitt gårdagsbref. Presidenten Berthelin, afbrytande mr Berryer: Domstolen har låtit något heta uttryck; nog lifliga hänsyftningar passera i ert försvar; men den är nödsakad att hejda er på den farliga väg ni beträder. Ni försvarar hvad mr de Montalembert har skrifvit, ni upprepar förbrytelsen då ni rättfärdigar den. Mr Berryer: Hänsyftningar! Hr president! mitt ord har mycket svikit mig, om det dölt något af min tanka. Presidenten: Jag kan icke tillåta er säga att friheten icke mera finnes i Frankrike. : Mr Berryer: Hr president, om det är så, om det som är mera klart än dagens ljus måste förnekas, om: det är nödvändigt att ljuga; ljuga, ljuga, då har jag intet annat att göra än tiga och sätta mig ned. Jag aäfstår från försvåret. A Presidenten: Nej, mr Berryer, ni skall icke ljuga. 1811, då ni lat inskrifva er vid detta advokatstånd, som ni hedrat, svor ni en ed, som ni sedan förnyat, den att visa skyldig vördnad för lagarne. Ni har alltid hållit denna ed och ni skall hålla den äfven i dag. Hr Berryer. Jag skulle bryta min ed! Nikommer mig att ryså, hr president; ni för min tanke tillbaka till tider, då ett beröm öfver en rättskaffens man, berömmet för en dygd; ett ädelt tänkesätt, en god lag ansågs som ett brott. Nej, nej, jag vill ej återkälla i minnet: dessa tider: Legimus capitale fuisse. Nej, jag kan ej erkänna, att ett loford öfver en fri styrelse endast derföre är ett brott, att denna styrelse bildar en motsats till Frankrikes nuvarande institutioner. Detta loford i hr de Montalemberts mun, det var helt och hållet patriotiskt; det var ej hos bononi en: öfvergående och nyligen uppkommen ide. Ty redan 1847) vid en tid då man ej kunde misstaga sig om hans tanke, lofordade han Englands fria institutioner; men han tillade: Jag tycker mera om att vara fränsmån än engelsman; det fins någonting som är skönare än att ega friheten, och det är att eröfra benne, Och det är detta så patriotiska tänkesätt som I viljen frånkänna honom. Den känsla, som lifvar honom, är önskan att upprätthålla engelska alliansen. I. detta hänseende må hamn tillåta: mig att uttrycka en skiljaktig mening. Jag skulle för min del vilja vara mera förbehållsam, mera Hofsam. Jag skulle med mera varsamhet vilja antåga en sådan allians för våra kommersiella intressen. Men hvad sjelfva principen angår och önskan ätt bibehålla vänskapen emellån de båda nationerna, delar jäg hans känslor, och det är just för att rädda denna allians, som han förherrligar de engelska institutionerna; ty han befarar, att den kommer att ega föga varaktighet, om en alltför. bjert -kontrast eger rum emellan de båda ländernas institutioner. Se der skälet hvarföre han skulle vilja låta öfver Frankrikes jord utgjutas något litet af den frihetsström, som bär ära och lycka åt England. Hvilka sällsamma tydningar bar ni ej tillåtit er! Han talar om dem, för hvilka regeringen är, en antichambre-regering, och ni säger, att han menar franska regeringen. Men tillhör då ej antichambre-väsendet alla tider, alla regimer? Är det icke alltid samma slags personer, som -ses kringstrykande vid palatsernas portar, tiggande; smickrande eller sökande itminstone att smickra. Ack, hr president! Ni hade nyss den godheten att återkalla mig till moderation Vet ni väl på hvad sätt jag är moderat? Icke så, att jag är obestämd, osäker i mina öfvertygelser, i min orubbliga tillgifvenhet för .monarkien och. friheten, utan moderat i formen, emedan jag begriper, att andra icke ha samma ideer som:jag, och:emedan jag alltid bär aktning för modet, troheten och hedern. Sådana här jag sett cem i verksamhet, dessa män; jag var då helt ung; det var i början af 1814. Det var de, som hade rojalismens monopol; som proklamerade sig såsom älskare af legitimiteten, och sex månader hade icke förflutit, innan man sett dem trängas på tröskeln till de-hundra dagarnes bygnad. Om jag vore bland dem .man träffar i palatsernå, så är jag säker att jag ännu skulle igenkänna samma personer, alltid desamma, alltid låga och krypande, fordrande att man må låta dem utöfva skändligheter och tillbakastötta af dem, för hvilka de föreslå dem; Ni ser således på hvilka dessa ord lämpa sig. Huru kuöna i dem se ett angrepp emot regeringen? Öch hvilken lag vill ni tillämpa emot mr de Montalembert? Lagen af 1819... Presidenten (afbrytande mr Berryer): Lagen af 1819 är icke åberopad för åtalet. Jag anmärker detta i försvarets intresse: och för att varna: er för ett misstag. sn Mr Berryer: Hr presiden j jag ett misstar .. Förlåt hr Ed t, när gjorde ja ge någnt