stödt sig på mildare, mera moderata och liberala laga än den, som nu regerar oss. Hrad sjelfva den ifrågavarande rättegången be träffade, anmärkte talaren, att detta är det först tryckfrihetsmål, som blifvit draget inför tribunalern sedan kejsaredömet . uppstått. Le Correspondant ä er religiös tidskrift, som ganska. ofta öfverskride sitt särskilta fack och vågar sig in på politikens om råde. Styrelsen hade kunnat. förbjuda denna tid skrift, hvilken redan riktat två anfall mot den rege ring, som Frankrike gifvit sig, och nämda tidskrif hade redan erhållit två varningar. Men styrelse här icke velat det. Le Correspondant skall fortfar: att lefva; men det har varit. nödvändigt ätt en of fentlig. diskussion uppstod rörande, de otroliga anfall till hvilka den gjort sig till verktyg. . Talaren undersökte hurudan. Englands. ställning varit vid den tid, då Montalembert företog. sin resa och han frågade sig om denåtalade artikelns för fåttarehelt enkelt velat framställa en målning af de etigelska sederna och institutionerna, eller om har varit ledd af en afsigt att svärta den franska rege ringen. . I det han gränskade artikeln, fästade han uppmärksamheten. på Montalemberts tillgjorda för kärlek för Englands institutioner, och gick så långt attderifinna önskningar framstälda emot sjelfva Frank: rike, i-Händelse: en konflikt. skulle. inträffa. Ert arbete, utropade. han; vändande sig direkte tillhr Montalembert; är ett anti-fränskt arbete, ett gudlöst arbete, och jag vet icke att passionen någonsin förledt es en-engelsman önskningar: till -förmån för sitt lands fiender. Nej, min herre, ert verk var icke blott en historisk och politisk tafla öfver, Englands institutioner; hvad, ni. velat, det har varit att säga till Frankrike: Bourgeoisien regerar och aristokratien styrer; och ni beklagar att aristokratien icke styrer i Frankrike. De. politiska institutionerna, mina herrar, äro tidens verk, de äro ett verk af Gud sjelf, och menniskorpa. äro stundom. allenast blinda verktyg, hvaraf försynen betjenar sig. -Då en gammal konung år 1814 gaf Frankrike en regeringsform, såg man hvad värde främmande långods kan ega. Pressen, hvaröfver man nu så mycket skryter, blef den enda makten i staten, någon jemnvigt egde icke längre rum makterna emellan, och Frankrike, som ville återtaga sin naturliga gång samt önskade enbet och enkelhet, har slutligen kommit derhän, att ånyo gifva sig en kejserlig dynasti. Hvad som förmår er, min herre, att anfalla denna lynasti, det. är högmodet, som gör att de personer, aflägsnade : från. makten, blifva fiender — till all myndighet. Hvad ni bade bort låna från England, det är dess vördnad för lag och myndighet; ni finner er sberöfvad frihet i Frankrike, min herre, ni fiöner er fjettrad, bunden — af våra lagar. Välan, jäg säger er, jag, att Frankrike icke fruktar jemföfelsen med England. Det eger tryckfrihet, lärofriHet, samvetsfrihet, medborgerlig jemlikhet, embetsmännens oafsättlighet, en lagstiftande kår, tillsatt genom allmänna val, och hvad ni än säger, så påstår jag att vi lefva under en fri styrelse. Talaren undersökte i hast de åtalade punkterna och slutade med att påminna om den frivilliga entusiasm, som äfven befolkningar, ryktbara, somliga för sin tillgifvenhet för de liberala åsigterna, andra för sin anhängighet af den monarkiska principen, nyss visat under deras kejserliga majestäters resa. Detta skådespel, tillade han, ännu en gång vändande sig till Montalembert, är ett större skådespel än dessa meetings, och ni skulle hafva uppfattat storheten deraf på den tid, då ert hjerta slog af tillgifvenhet för Frankrike. Ni har vid ett högtidligt tillfälle en gång yttrat, att kyrkan är mer än en qvinna, att den är en mor. Välan! Fäderneslandet är också en mor, och denna mor har ni skymfat, har ni kastat för Englands fötter. Den engelska pressen har applåderat er; men för att låna ännu ett af edra uttryck: utlandets bifallsyttringar utgöra redan ert straff. Hr Berryer: Huru mäktiga, huru ädla, öppna och genomträngande de ord än skulle ha varit, som hr Montalembert här kunnat uttala med den honom egna förmåga, och ehuru det visserligen hade tillhört honom mer än någon annan att inför er förklara oföränderligheten och likformigheten af hans öfvertygelser under alla tidskiften och under alla styrelsesätt, ha vi likväl icke nu velat lemna honom uppdraget att tala om sig sjelf så som det vid detta tillfälle måste ske. Det tillkommer oss att uppfylla denna pligt, oss, som jemte honom varit med i det politiska lifvets stora agitationer, stora uppträden, oss, som i olika läger, på motsatta bänkar någon gång icke kunnat komma öfverens om hvad som borde göras, men som räkna oss till en ära att ialla tider likasom i dag ha-velat upprätthålla dessa hufvudPrinciper af ordning och frihet, hvilkas vältalige försvarare han varit. Ja, midt under de mest oroliga tider voro vi fullkomligt förenäde äti denna stolta och modiga vilja; vi hade samma tanke, den nemlin att rädda samhället, men att på samma gång rädda friheten, och det är med stöd äf detta samma tänkespråk, det är med samma fältrop, som jäg nu med förtroende går att gendrifva en orättvis, ogrundad, oförsigtig, obetänkt,. jag hade så när sagt, öfverdådig anklagelse. Det skall ej bli mig svårt, mina herrar, att förmå er uppfylla eder pligt, likasom jag skall söka upp fylla min; Vi behöfva ej befara, att under. denns debatt, den första — har man sagt oss — som varit å bane under kejsäredömet, några konsideratione: skola komma er att glömma helgden och oberoenide af den stora rättvisans makt, som är anförtrodd edra händer. Hr Montalemberts skrift: En debat: öfver Indien uti-engelska parlamentet har blifvit åtalad så väl i sin helhet som i sina detaljer. Och då man vill bedöma ett arbete af så mycket omfång deh allvar, så bör man visserligen icke fästa sig vid lösryckta ord, enstaka fraser, som kunna ändras, förvridas, öfverdrifvas. Det är vid det hela som mar måste fästa sig. För att kunna bedöma en dylik skrift, är det ej nog att ställa sig endast på anklagelsens ståndpunkt; man måste bedöma den anklaade sjelf, hans grundsatser, hans lif. Och hans lif ar ej varit annat än en ständig kamp; sedan nära trettio år tillbaka har det legat öppet för allas blickar. Han var helt ung, då Frankrike, hyss uändkommet de lidanden, de eländen, den blygsel, som; irenpe tyrannier, nemligen konventet, direktorium och kejsaredömet hade bragt öfver detsamma, Hvijade ut i skygd af sin parlamentariska monarki, och under en stark och fri styrelse ånyo grep sig an med: Aet stora :verk, som hade börjats vid det minnesvärda året 1789. Uppfödd i en ädel och kristlig familjs traditioner, kände han sig kallad att odeladt egne sig åt dessa friheter, för hvilka Frankrike redan hade -uppoffrat så mycket, lidit så mycket, och innan kort förklarade han sig i enlighet med desse ädla sträfvanden för de religiösa och politiska friheternas vän och försvarare. Man har trott sig finna motsägelser .i hans ord, j, hans-skrifter. Äfven jag är ej utan.minne. Detvar en vacker anblick 1831, att se den tjugoårige ynglingen i pärskammaren försvara sitt försök att öppn: en fri skola i Paris.. Och detta är icke någon flyktig hågkomst. Alla rördes då djupt att böra dennt unge ädling af en gammal, liberal och katolsk slägt inför pärerna aflägga den ädla trosbekännelse, som han aldrig sedermera svikit. Sjutton år senare försvarade han — och herrar jurister skulle vara bre dtacksamma, om de glömt detta — från tribuner principen af domares oafsättlighet. 1835 var det åter han, som kraftfullt försvarade tryckfriheten, då man med anledning, af ett stort brott yrkade sträng: åtgärder. Skulle det nu vara samme man, som vid ett högtidligt tillfälle i sammanhang med stora frågor, behöfde taga sin tillflykt till de småaktiga och smädliga utvägar, som stå en pamflettskrivares penna till buds? Nej, det är med mera värdighet som han. trogen sig sjelf, behandlat dylika ämnen. Han ha,