Aftonbladet – 3 december 1858, sida 1

så sant jag heter Storm, få hålla sig i kurran tills hjertat bultade ångerns och bekännelsens slag i kroppen på honom!... Se nu rör hon på sig... För f-n, att jag skall ha detta ärriga, krutsprängda ansigte att skrämma henne med; när hon står upp sina ögonl... Se så, nu ser hon redan på mig... Herre, min Gud, fröken lilla, blif icke rädd för mig! Jag är inte farlig, jag, och vill er inte ondt. Jag är skickad att rycka er ur detta ruskiga näste och föra er tillbaka till briggen med den hvita randen och delfinen i fören, som ligger vid Klippan. Lita bara på mig! Hvarär jag! stammade Maria, i dethennes ögon irrade omkring i rummet. Fråga icke efter det; ni skall snart slippa härifrån! Se bara hur vackert den uppgående solen lyser! Det skall bli en nöjsam färd att ro hem till briggen i så vackert väder. HBvem ör ni?. frågade Maria och fästade forskande sina ögon på honom. Bry er icke heller om det! Jag är er skickad till räddning, som jag sagt. Om jag ser ärrig och otäck ut, så är det emedan... emedan... ni ännu ser så svagt med edra matta ögon. Ni inger mig ingen förskräckelse; men hvem skulle hafva skickat er? Ställ icke så många frågor på mig! Det är icke bra att ni mattar er med mycket talarde; var derföre nöjd med hvad ni fått veta !s I det samma kom gumman tillbaka; och Maria utbrast: Om ni säger säger sant, så rädda mig, för mig bort, bort härifråni Jag skall. det; men lugna sig först, lilla fröken, och hemta krafter för firden! Jag behöfver det icke, sade: Maria och vände sig med afsky från gumman, som nalkades med de styrkemedel hon hemtat, jag har krafter nog. Hon reste sig upp och ville gå, men sjönk åter tillbaka. Ser ni det!, sade Storm och satte bägarn med vinet i för hennes läppar. Den första striden tar alltid mest på krafterna, och man