Aftonbladet – 1 december 1858, sida 1

— Och hvad skulle han kunna göra? Hvad förmår den starka armen mot fienden här? — Och hon lade handen på hjertat. — Men jag vill kämpa mot den i bön, bön till den himmelske fader, som möter oss i samma läras ljufva sanning. — Och hon lutade sitt ansigte i. händerna och bad: O himmelske fader, förlåt att jag är så svag! Man behöfver styrka för att bära en stor lycka, kanske så mycken som för att bära korset. Gif mig den, 0 Herre! Aldrig har min ande varit så bäfvande som nu, och ändå har jag aldrig känt din barmhertighet större. Förbarma dig öfver. det svaga hjertatl Hon upplyftade sitt hufvud och torkade tårarne. ur sina ögon, vid det hon hörde sin faders steg nalkas. Den gamle trädde in, allvarlig och högtidlig, gick fram till sin dotter, tryckte en kyss på h nnes panna och sade, vid det han kände hennes ögonlock fuktiga: Mitt dröjsmål har kanske oroat dig, ty ungdomen är otålig då den går lyckan och glädjen till mötes. Men du får förlåta din fader; det är drottningen som uppehållit mig: Hennes godhet vill aldrig sluta. Ni kommer från drottningen? Ja mitt barn, och hennes buldhet mot dig är sännerligen en moders. Icke nog att hon begåfvat mig med tusen dukater och ämnar dig hvad långt mera är, hennes omtanke går längre än en faders förutseende kunnat sträcka sig. -Ja, Ja, hon är som en mor, som anar faran der ingen fara finnes. Drottningen anar faror, och för mig, säger ni. O, det finnes blott en., Hon skapar dem ur sin inbillning, Sådan är menniskan! Obekantskapen med verkligheten gör henne till visionär. Men hon skall finna tomheten hos sina spöken, emedan pligten -och tacksamheten ålägga mig att lyda