Aftonbladet – 1 december 1858, sida 1

Vi vilja icke uppehålla oss vid den förtjusning som intog Mikael vid underrättelseu om den lycka som väntade honom eller den otålighet hvarmed han räknade timmarnes lopp; vi påskynda hellre dess skridt för att befrämja händelsens fart, öfvertygade att läsaren sjelf af erfarenhet eller inbillningskraft förstår att fylla den lucka vi derigenom lemnat öppen. Enkel i sina tycken, såsom vanligen alla med djupa känslor och rena sinnen, hade Stephanie för aftonens vigtiga firande valt en hvit klädning, utan alla slags prydnader af främmande färgblandningar. I det mörk. bruna glänsande håret, som efter franska bruket var öppstruket öfver pannan och bakifrån nedföll i rika lockar, strälade en gnistrande briljantros. Utan andra prydnader och med en lätt lilas-färgad schal öfver axlar och hals, hvilken man lätt kunnat taga för en morgondimma öfver ett snöfält, satt hon ensam, sedan hon bortskickat sina bitr den vid toiletten, och väntade sin fader, under det hennes tankar hvilade på den förestående högtidliga stunden. Under det hon så satt, öfverraskade hon sig sjelf med denna fråga: Är det tillfredsställelse, tacksamhet, hopp, som med sitt öfvermått trycker mitt hjerta som bure det en börda? Nej! — utbrast hon, sedan hon r.ågra minuter liksom lyssnat till sin stigande känsla — det är fruktan, fruktan! Då man står på höjden af sin lycka, bör man ej då frukta; hvarje steg är ju ett steg utföre. QO Gud, det är nästan hemskt att vara så lycklig, att man måste fraktal — — — Hvarföre har jag bortskickat alla? Hvarföre är jag så ensam? Dock, hvem skulle kunna lugna mig? — — — Min far, hvad han dröjer! Skulle något hafva händt? — — — Nej, han skulle då ha skyndat att underrätta mig derom, Tiden går långsamt då man väntar, det är allt,