Aftonbladet – 30 november 1858, sida 3

År nd Rn er PR NE straffningsgrader, såsom v g flyttning, förvisning från lärorummet eller annan näpst, eller lindrigare kroppsaga, hvilket är det enda affliktiva straff som skolstadgan tillåter, föregått pu omstämda kroppsliga misshandling. Rektor Annerstedt såknade således vid bestraffningstillfället den 30 Augusti all laglig anledning till sitt vådliga beteende, och mig synes han derjemte äfven saknat allt moraliskt skäl till någon kroppslig bestraffning, så att hans gerning i mina ögun helt och hållet antager skepnaden af ett groft och godtyckligt öfvervåld emot öfvermage, som var urståndsatt att sig värja och våldet undfly, hvilketaf efterföljande redo.örelse för sakens gång skall än tydligare uppdagas. Enligt hvad jag dels af ifrågavarande min son och hans unga klasskamrater samt dels under samtal härom med rektor Annerstedt kunnat om tillkomsten förnimma, hade förloppet varit följande: Tördagen den 28 sistlidne Augusti hade barnen i aedre tredje latinklassen, före lärarens ankomst, antingen innan de hunnit sätta sig eller just som de skulle gå upp i bönerummet, sinsemellan samtalat om hvilkendera klassen skulle vid brottning eller dylikt kunna besegra den andra, denna eller den närmaste i ålder. Detta samtal hade väl förts högt, men utan skrik, stoj eller annat oväsende och bråk. Rektor Annerstedt, som förmodligen stående utanför dörren åhört samtalet, inträdde och frågade ordningsmannen eller observatorn i klassen: Hvad tala ni om? Hvilka föra oljud? då bland tvenne gossar öfven min son namngafs. Utan att bry sig om den andre, befalte rektor Annerstedt min son att följa honom upp i sessionsrummet, hvilket gossen dock af rädsla för stryk icke efterkom, då rektorn genast rusade på och fattade honom fram i halsen; stötte honom baklänges emot ett bord och slog honom med handen på axeln, men denna gång utan vidare be: straffning. Sjelf lärer rektorn dervid hafva anmärkt, att han då icke heller medhade sin käpp. Härmed tyckes, åtminstone enligt allt :sansadt och menniskovänligt folks åsigter, nu beskrifna förseelse samt äfven barnets naturliga fasa för att medfölja rektorn på sessionsrummet hafva blifvit tillräckligen bestraffade, helst försgelsen knappäst kan såsom afMMiktivt straffvärd betraktas. Men, tyvärr, dömde rektor Annerstedt annorlunda. Efter att hela den öfriga lördagen samt påföljande söndag haft god tid att i lugn besinning betänka saken, infann sig rektor Annerstedt måndagsmorgonen, den 30 Augusti, före bönen i samma skolrum, yttrande till min son ungefär följande: Nu har jag tagit med käppen för att taga odygden ur dig; du vägrade ock i lördags att gå med mig upp i sessionsrummet och är derföre dubbelt straff värd, hvarjemte han genast började slå honom med sin käpp, slag på slag, af alla krafter, öfver hufvudet, axlar, rygg, armar och lårben på sätt och med påföljder, som vittnesintyg och läkarebetyg skola närmare skildra. Derunder hade gossen, för att undgå slagen, sprungit undan fram emot katedern, då rektorn, som syntes befara att min son skulle vilja och kunna komma ur rummet, befalte de andra barnen att mota och hindra honom, hvilket ock af Tham och Engströmer verkstäldes på det sätt, att de togo fatt uti och qvarhöllo honom tills rektorn fick honom åter i sitt våld, hvarefter de stälde sig framför dörren, så att all undanflykt var omöjlig. Enligt min sons och flera andra skolbarns sammanstämmande berättelse föll under misshandlingens fortgång . dobbskoningen utaf hr rektorns käpp — hvilken sålunda var med dobbskoning försedd; den upptogs och återstäldes till rektorn af gossen Tham. Under slagen, förmodligen öfver hufvudet, föll min son omkull på golfvet och har intet medvetande af hvad som-sedermera under rektorns närvaro sig tilldrog. Om en stund återkommo dock sans och medvetande, hvarefter gossen måste bevista bönen och tärotimman till slut. Vid m tt besök hos rektor Annerstedt samma dag misshandlingen skedde, för att underrätta mig om avledningen till denna tilldragelse, kunde rektorn endast göra några sväfvande och obestämda tillvitelser, såsom att gossen vore ej så utan fel; — och hvem är väl det? — samt att han en gång nästföregående termin skulle hafva skrattat och fört oljud i förstugan före bönen. För denna sistaämda förseelse — hvilken i verkligheten endast bestått deruti att gossen vid ett tillfälle; när barnen efter frukosttimnian före kl. 10 f. m. skulle upp i sina klassrom, kommit att i nedra förstugan, emot det gällande rektorsförbudet, skratta till så högt, att rektor Annerstedt, som stod i en öfre trappvinkel och af gossen hvarken sågs eller kunde ses, samt således innu mindre kunde anse det barnsliga skrattet vara något hån emot isig — underkastades min son genast den bestraffningen att uppkallas i sessionsrummet, erhålla af rektorn muntlig föreställning och tillrättavisning för den förmenta förbrytelsen samt der, enligt plägsed, förblifva eh stund qvarsittande. Härmed tycks ock en sådan förbrytelse emot det egendomliga förbudet af hvarje barnsligt skratt i förstugan under mellantimmarne bort vara tillräckligen försonad. Också måtte skolkollegiet. inclusive rektor Annerstedt sjelf, hafva så betraktat hela denna sak, alldenstund gossen vid terminens slut, enligt hoslagde betyg för sagda termin, vitsordades hafva iakttagit ett oafbrutet godkändt uppförande, utan att ens någongång under terminen gjort sig förtjent af sämre vitsord. Rektor Annerstedts förebärande häraf kunde således, äfven om, hvilket jag måste bestrida, han denoa termin skulle varit berättigad att, för andra gången, bestraffa en förseelse, som en föregående termin blifvit både begången och bestraffad, omöjligen vära annat än en vanmäktig och efteråt sjelfgjord ursäkt eller ett lika lumpet som olagligt svepskäl för eget felsteg. Med bibehållande af vanlig tillräknelighet kan således ej heller förenas något lagligt afseende derpå. Återstår derföre såsom min sons enda förbrytelse, hvilken skulle hafva, jag vill icke säga förskyllat, utan endast oafsigtligen och ofrivilligt föranledt den åtalade misshandlingen, att hån skulle hafva, på uppgifvet sätt, före lärotimmans början med sina öfriga kamrater barnsligast samsamspråkat, utan skrik och bråk. Men kan en sådan eller någon annan förbrytelse af en öfvermage rättfärdiga en dylik misshandling uti en staens offentliga uppfostringsanstalt, hvarifrån endast bildningens och humanitetens dygder borde förelysa ett kristligt folk? Till råga på min sorg och mina farhågor, att gossen mojligen skulle erhålla ständigt mehn efter denna behandling, både uti intellektuelt och kroppsligt hänseende, sällade sig den 31 Augusti den olyckan, vartill jag måste anse föregående dagens misshanding hafva varit vållande i större eller mindre grad, vilket sakkunnige må afgöra, nämligen att gossen f stelhet och vanförsel i alla leder föll omkull på slät mark så handoch jemnvigtslöst. att hans högra arm vriekades ur led och måste, jemte och särleles i följd af de öfriga skadorna, underkastas en ängre tids läkarebehandling, derunder gossen 3 vecor var sängliggande och andra 3 veckor måste föra urmen i band. Hvad eller om framtida mehn kan af allt detta ippkomma, är ännu icke undersökt, hvarföre jag för;ehåller mig att, i händelse af behof, få till den rågan återkomma. : Den . närmare beskaffenheten och följderna af lenna misshandling anhåller jag få till en böran styrka medelst hoslagda intyg och läkarebevis, örbehålländes mig att, derest hr rektor Annerstedt sitter. i någon punkt bestrida dessa mina uppgifter, wilket jag dock icke af hans samvete förmodar, få vevisens. utgifvare samt fera andra vittnen hörda, ill bekräftande af allt hvad jag här uppgifvit, som, lå endast -öfvermagar voro vid omstämda tillfället illstädes, lagligen styrkas kan, hvarefter jag önskar ned slutpåståenden samt ersättningsuppgifter inkomma: Skyldig att vid rättegångens början angifva hela ; romålet, beder. jag ock nu genast få fästa upp