med lugn och vänligt saktmod Czarnecki till slut, då hon sade: Jag kan icke neka, ädle Czarnecki, att mina önskningar för min gunstling, er dotter, varit högre och att jag hellre skulle hafva sett henne förenad med Sobieski; men då konungen min gemål och ni, Stephanies egen fader, anropar mig för ett annat val, vädjar jag till ert hjerta, om ej hon, hvars väl vi här gå att afgöra, bör med sin egen röst få lägga en vigt i den vågskål, hvari hennes framtids öde skall afgöras. Ni såsom far, och en god far, jag såsom beskyddarinna och moderlig vän, böra lemna rum åt det unga bjertats röst, på samma gång vi med erfarenhetens föreställningar söka verka på dess val. Vi hafva båda er älskvärda dotter kär och skola genom detta prof på en gång förbinda oss hennes tacksamhet och tillfredsställa krafvet af vår egen ömhet.n Ers majestäts nåd är mer än dyrbar för fadershjertat, sade Czarnecki under en vördnadsfull bugning. Det är fadern som utkräfver fosterlandshjeltens fordran, och jag skulle känna mig belåstad med otacksamhetens låga brott, om jag icke gäldade den med min hela: välvilja. Czarnecki, som bättre fästade sig på handlingens raska språk än vältalighetens och komplimenternas, sade i det han bugade sig: Med ers majestäts tillåtelse går jag då atttala med min dotter. Nej! sade drottningen småleende. Ni torde påminna er min rätt! Det är hit vi skola kalla henne. Och hon ringde i sin silfverklocka för att bringa Stephanie befallningen att infinna sig. Mitt barn,, sade drottningen med sin mest oemotståndliga godhet, jag och din far hålla här på att afhandla ditt öde.p å Stephanie böjde vördnadsfullt sitt vackra hufvud, under det de skönaste rosor uppsprungo på hennes kinder, och hela hennes varelse genombäfvades af en nästan synbar darrning. Du rodnar, mitt barn, och så hafva alla