I de vid sistl. hällna riksdag beviljade extra anslag ingår äfven de 20,000,000 rar, som för större -jernvägsanläggningar under nuvarande statsregleringsperiod skola utföras på statens bekostnad, och hvilken summa, såsom bekant är, blifvit i utlandet upplånt på temligen dryga vilkor. Dessa 20 millioner rdr förslå dock icke långt, noga räknadt icke till 1860 års slut. å Icke blott den Montalembertska processen utgång, utan äfven det sätt, hvarpå den blifvit behandlad, har tjenat till att: riktigt åskådliggöra: de närvarande förhållandena i Frankrike samt den osäkerhet och ängslan, som numera råder inom det bonapartiska lägret. Man hade tagit de ängsligaste försigtighetsmått, att ingen stenograf måtte kunna uppteckna något ord från den anklagades sida och att intet blad i Paris måtte innehålla något meddelande om rättegången. Öfverdriften och rädslan på de makthafvandes sida har visat sig så stor, att sjelfva le Nord, som eljest naturligtvis är förtjust öfver hvad man nu gör och låter i Paris, skakar på hufvudet och yttrar: Dessa åtgärder måste man beklaga. Begriper man då icke, att det, som man icke får lof att veta, det söker man begärligast att få reda på. Hvad skulle icke kejsarens regering vinna, om hon läte allt hvad som förebringas emot henne få den största möjliga offentlighet! Det vore att visa kraft och rättvisa, två egenskaper som i Frankrike såsom öfverallt utöfva stort inflytande. Men — men — hvar och en försvarar regeringen på sitt sätt; den ene genom munlåssystemet, den andre genom friheten. Som man lätt kan föreställa sig, skall. det icke bli möjligt att hindra åtminstone utlandet att få någon kännedom om hvad under rättegången förefallit; belgiska blad med dagens post ha redan några korta meddelanden derom. Independance Belge innehåller rörande denna process några uppgifter, afsända under det diskussionn ännu var i full gång. Enligt denna korrespondens var den 24 dennes, då rättegången tog sin början, nyfikenheten på det högsta spänd, och från auktoriteternas sida hade särskilta försigtighetsmått blifvit vidtagna emot tilloppet af åhörare. Så hade man tt. ex. framför den dörr, som ledde till domsalen, anbragt ett träskrank samt uppstält poster vid alla utgångar. Som utrymmet var ganska inskränkt och och alla platser redan på förhand voro upptagna af personer, som lyckats erhålla biljetter, så var det ytterst svårt att erhålla tillträde. Villemain, som för detta ändamål vändt sig till Berryer, hade af denne erhållit det svar, att han ej såg någon annan utväg än att sätta sig på de anklagades bänk. Den berömde advokaten gjorde emellertid ett försök hos domstolens president, och erhöll följande svar: I detta ögonblick är det alldeles omöjligt att få någon biljett. Men för Berryer och Villemain gör man det omöjliga; se här en biljett., Till tidningsutgifvarne hade man utdelat biljetter, men dessa gälde ej för annan person, och det var strängeligen förbjudet såväl publicister som andra att under rättegången göra anteckningar. Korrespondenten meddelar endast i yttersta korthet innehållet af de anföranden, som blifvit afgifna innan postens afgång. Kejserlige prokuratorn fäste sig isynnerhet vid den allmänna andan i artikeln, hvilken han lifligt förebrådde dess antinationella syfte, dess insinvationer, som enligt hans uppfattning gingo ut på att medelst förrädiska jemförelser nedsätta Frankrikes institutioner i jemförelse med Englands. Föröfrigt åtnöjde han sig med att utan kommentarier uppläsa de i stämningsmemorialet angifna ställen. Vid försvaret uppträdde icke hr Montalembert sjelf, utan endast hans advokat, Berryer, med en lysande improvisation, hvilken, som man kunde vänta sig, var ett mästerstycke af. vältalighet. Han erinrade till en början om sin klients föregående bana, den del han tagit i sitt lands-politiska händelser, och frågade sig derpå om den artikel, som utgjorde föremål för processen, verkligen egde den angripande karakter, som åklagaremakten deruti trott sig finna. Nej — sade han — hr Montalembert har icke gjort något angrepp, ehuruväl han kunnat uttrycka sin saknad öfver de institutioner, dem. han älskat, under hvilka han verkat och som Frankrike under en lång tid hyllade. Men är väl sådant nu förbjudet? Detta var en gänska ömtålig punkt, och vid mer än ett tillfälle afbröts hr Berryer af presidentens anmärkningar. Denna ordvexling antog isynnerhet en liflig karakter, då talaren, vid anstäld jemförelse mellam den nuvarande konstitutionen och de föregående, påpekade de inskränkningar, som blifvit gjorda uti folkets frioch rättigheter. Hr Berryer helsädes vid slutet af sitt tal med de lifligaste bifallsyttringar. Vid brefvets afgång hade I prokuratorn börjat sitt svar, hvarefter hr Dufaure, tidningsutgifvarens advokat, skulle få ordet. Bland åhörarne märktes Thiers, Odillon Barrot, Flavigny och Chaix dEst Ange. Posttidningen meddelar följande regeringsbeslut : K. M:t har, under den 26 i denna månad,