blott skickligt nötas mot eller, 7förmås attunderhandla med hvarandra, derpå erbjuder vår stigande statsbudget ett så öfvertygande bevis, att vi vilja framställa det, enär detäfven ådagalägger, hvarföre vi kommit till det finansiella stadium, att just de personer, som stå tronen nära och noga känna regeringens önskningar, oförbehållsamt arbeta för utländska låns upptagande såvida man icke vill att allt framåtskridande med ens skall afstanna.? Det ligger i sakens natur, och bekräftas för öfrigt af erfarenheten, att alla regenter, likasom alla individer, hysa stor åtrå efter mycket penningar att förfoga öfver. Derföre äska de förra, välförståendes i konstitutionella stater — ty i de icke-konstitutionella tages efter behag — alltjemt nya . och ökade anslag. Alla bemödanden gå också naturligtvis ut, i de först nämda staterna, på bifall till dessa anslagsfordringar. — Utgången dervid beror på huru ständerna skötas, och huruvida man lyckas behörigen träfta deras Achilleshäl. Man må lägga folken mycket. till last, men säkert är, att de i grunden äro lätt styrda och lätt förnöjda. De förmås alltjemt att öppna på pungen, till och med genom halfva löften, som sedermera icke uppfyllas, och den monark, som blott eger förmåga att städse mata sitt folk med en tillräcklig portion förhoppningar, kan alltid vara förvissad om att statens medel, ända till yttersta skärfven, stå honom tillbuds. En ständigt växande budget är också den monarkiska regeringskonstens ideal, till hvilket man närmar sig dels genom att vädja till nationens ära, dels till nationens fördelar, och sedan framhålles den (budgeten) såsom ett glädjande och ojäfaktigt bevis på folkets belåtenhet med sin regering och det växande välståndet. I alla monarkiska stater omhuldas militärväsendet med synnerlig förkärlek af monarken. Han gläder sig öfver nationens kärlek, men han stödjer sig så gerna på bajonetterna derjemte. Han försäkrar, att han står i vänskapligaste förhållande till sina bröder och kusiner, på de öfriga tronerna, men — han fordrar alltjemt, för säkerhets skull, ökade anslag till försvar emot förbemälde bröder och kusiner. Se här till att börja med huru hos oss militäranslagen ökats under de sista 23 åren: : Vid 1835 års riksdag bestämdes (i runda tal) de ordinarie anslagen för landtoch sjöförsvaret till 6,952,000 rdr rmt årligen, och de extra anslagen sammanlagdt för fem år till 825,000 rdr: således 165,000 rdr årligen. Vid 1845 års riksdag ökades de ordinarie anslagen till försvarsverket till. 8,298,000 rdr årligen, och extra anslagen sammanlagdt för tre år till 2,304,000 rår, alltså 768.000 rdr årligen, Vid 1854 års riksdag ökades ytterligare de ordinarie statsanslagen till försvarsverket till 8,950,000 rår årligen, och extra anslagen för tre år till 5,299,000 rdr, alltså årligen 1,766,000 rår. Men vid 1858 års riksdag växte plötsligen de ordinarie anslagen till försvarsverket till 11,928,000 rdr årligen och extra anslagen för tre år till 5,386,000 rdr, således årligen 1,795,000 rår. Från en årlig anslagssumma blott till försvarsverket af 7,117,000 rdr (1836), hafva dessa anslag nu upparbetats till 13,723,000 rdr årligen, och vid sistförflutna riksdag förtegs icke, att hvad då beviljades visserligen gjorde ständerna heder, men att de nödvändigt måste blifva än mera hedersamma vid nästa riksdag. Följande tablå visar dock ännu tydligare huru hela budgeten oafbrutet stigit: