phanie och Mikael aftvättat blodet med vat ten, som han hemtat ur floden. Ack! sade Zamoyski, vid det han slog upp sina matta ögon. Hvilken lön för der ljufva lotten att blöda för sitt fädernesland 5 Under den tid, som upptagits af dessa om sorger, hade emellertid utsigterna på slagfäl tet förändrat sig, och då drottningen åte vände sina blickar dit, visade det sig att hele rörelsen tagit riktning mot polska lägret. O, himmel! utbrast hon. Hvyad måst mina ögon skåda? Ve öfver de uslingarne som vända ryggen åt sina fiender! Zamoyski gjorde ett bemödande att uppres: sig, famlade med venstra handen efter sine vapen och stammade: Jag måstel... Hjelt mig att reså mig uppl Nej, icke ni! Hvila här under er makas och denne ynglings vård! sade drottningen. och hon visade på Georg. Men vi, vi skola drifva dem tillbaka! Hon fattade Stefanie under armen, vinkade åt sina öfriga damer och ilade ned från redutten.: Mikael följde mekaniskt Stephanies spår. Hunnen öfver bryggan till lägret, fann hon verkligen allt i villervaila, Johan Casimir, ompgifven af sina rådsherrar, red genom hoparne och uppmanade de flyende med böner och hotelser att vända om. Dessa, blodiga, uttröttade, knotande och modfälda, tvekade om de skulle lyda och äfventyra förlusten af en ny strid, eller föredraga säkerheten inom sitt bergfasta läger. Louise Gonzaga fattade betydelsen af denna tvekan. Upplyftad på en skanskorg, så att Hon kunde ses öfver hela hären, tilltalade hon de flyende: Ädle polackar! Skall det blod I i dag utgjutit ej tjena till annatän olja på edra fienders segeraltare? Skall det mod och den tapperhet, hvarpå I i dag. gifvit dessa fiender så lysande prof, endast befästa dem i den stolta tron på deras oöfvervinnelighet?. Nej, I kunnen icke till denna, grad skatta er sjelfva ringa, Men vore det än så, tänken på edra mödrar, edra hustrur och barn, edra älskarinnor och systrar