Låtom oss uppstämma i ett: Högtlofvad vare Gud fortfor drottningen och upphöjde sin röst; men lofsången blef afbruten, vid det Zamoyski maktlös dignade ned bredvid det stöd, hvarvid ban uppehållit sig. Ett rop från Marie Casimir, och hon var vid hans sida, men Georg, som först varseblifvit hans svaghet, hade ilat att mottaga honom i sina armar. Från högra armen, kring hvilken han sorgfälligt svept sin kappa, framströmmade, då denna nedföll, en flod af blod... Det var nemligen ett sår, hvilket han erhållit genast vid det omtalade anryckandet mot ena svenska flygeln, som tvingat honom lemna striden, i det han med sann fältherreanda beräknat att segern skulle underkastas mindre tvifvel genom att genast lemna sin plats åt Sobieski, än ätt måbända i ett för densamma afgörande ögonblick öfvergifvas af sina krafter och lemna sin trupp åt modlösheten. De:-rop, som uppstodo vidåsynen af hans vanmakt, väckte honom snart ur densamma. Återhemtande sig med denna underbara kraft, som är starka, .besinningsrika mnaturer egen, och fästande på Marie Casimir en blick af outsäglig ömhet, sade han: Var lugn! Ett sår i-armen, ehuru obetydligt i sig sjelft, bar förorsakat. mig den blodförlust, .hvaraf min svaghet härrör. Den skråman skall nog läkas. Och. han ville-med den bloddränkta kappan åter, betäcka sin arm. Men drottningen bortryekte den sjelf, i det hon sade? . Mina damer, här är ett nytt tillfälle att visa vårt deltagande för Polen och dess hjeltar !s Och hon sammanvek sin slöja och sin näsduk till bindlar åt den sårade. Exemplet vann efterföljd, och i ögonblicket voro alla slöjor och näsdukar vigda till samma -tjenst och. alla bänder uträckta till den sårades förbindviog. . Georg nedlade, honomspå ma kon och aflöste hans. armkyller; Marie; Oasimir föl4på koäl vid. hans; bufyud och stödde det mot sitt bröst; och drottningen sjelf pålade förbindningarne, sedan Ste