gången. -Slutligetisyntes verkligen en sådan, inom ett moln af dam; så direkte styra farten mot bryggan öfver floden, bredvid hvilken redutten var uppkastad, att det tycktes utom allt tvifvel ätt hans mål gälde denna. Alla blickar häftade sig vid honom; alla hjertan slogo med fördubblade slag. Endast Mikael och Georg sågo förstulet på hvarandra, liksom för att spana de känslor de der skulle möta. Då slutligen ur det sig: mer och mer närmande töcknet en högväxt: ryttare i lysande rustning framträdde, buren af en mjölkhvit springare, utropade Marie Casimir: O, Gud, det är han, Zamoyskil Zamoyski? Omöjligt! sade drottningen. Zamoyski skulle hafva lemnat stridens leder h Saken föreföll verkligen tvifvelsam. En ångestfull tystnad inträdde. Ingen vågade gissa, eller, rättare, yppa sina gissningar, tills slutligen den ankommande stod midt ibland dem. Det vår verkligen Zamoyski, som med kaps pan öfver sin blanka rustning framträdde till drottningen, under det han kastade en blick full af ömhet på sin unga maka; Ni är blek, ädle palatins; sade drottningen. Är det förtrytelse öfver edra landsmäns feghet, blygd öfver ert fosterlands vanära; smärta öfver budskapet derom till: er drottning och er maka, som lägga denna färg på er kind? Långt derifrån, ädla dröttningb De polske hafva aldrig inlagt större tapperhet. Hvilket bud! Tala, tala! Och drottningens ögon lyste af en strålande glans. Zamoyski stödde sig mot bröstvärnet af redutten och sade: Öfverallt gör folket sin pligt. Nyss förde jag ers majestäts: eget lifregemente nvot svenskarnes venstra flygel. Det ryckte an med berömvärdt mod. Dess styrka var öfverlägsen, det skall segra... ,Gud och den heliga jungfrun vare pris och tack utbrast drottningen, böjde sina ikvän? och sträckte sina armar: mot himlen. Omkring henne nedfötto ) alla, utom: Georg och Mikael, som, lifvade at bvarandras exempel, drogo sig tillbaka emot bröstvärnet. TT, a no SS AA RA VT a 0 RA SO FR EK 0 ET FL AA