je tt —! redan visste man Karl Gustaf vara i antågande: Töuise Gönzaga, som väl kände allt hvad vinnans öga förmår öfver mannen; och väl förstod att beräkna valla ärelystnadens ingifvelser och retelsemedel, hade beslutat attmed Marie Casimire, Stephanie och sina öfriga damer från en redutt åskåda striden. Det var till hennes beskydd och uppvaktning konungen beordrade Mikael och Georg. Den adertonde Juli på eftermiddagen visade sig den svenska hären och öppnade med några små skärmytslingar, hvilka dock snart afbrötos af den hastigt infallande skymningen, förspelet af den så kallade tre dagars slagtningen, hvilken i ansträngningar och ihärdighet torde haft få sina likar. s Knappt grydde den påföljande dagen innan begge härarne, som tillbringat natten under vapen, åter stodo stridsfärdiga. Redan tidigt begynte kampen. Sittande på en trumma och skyddad af intet annat än ett uppspändt tälttak för den brännande Julisolens strålar, följde Louise Gonzaga med örninnans blick alla härarnes rörelser, tills damm och rökmoln slutligen insvepte hela fältet i en ogenomskådlig sky. Då lyssnade hon med spändt öra till stridens buller, de knallande skötten och de vilda hördernas skri, som utmärkte deras anfall och alla kraftansträngningar. Hon sökte af dessa sluta till kampens gång: På flera punkter tycktes. den förnya sig, och de polska ropen tycktes mer än en gång vara segerrop. Louise Gonzagas hjerta klappade af stolhet: I detta ögonblick var hon icke allenast drottning, honvar äfven fosterlandsq vinna. Ån slöt hon Marie Casimir till sitt hjerta, än tryckte hon Stefanies hufvud till sitt bröst, slösande loford och löften, som voro lika smickrande och dyrå för makans som dotterns bjerta. Timma förfiöt efter timma under vexlande fruktan och I opp. Stundom syntes någon ensam ryttäre jaga utur kretsen af stridsturdultet, och vid åsynen! deraf klappade alla hjertan af tanken att det var ett budskap, sändt att förkunna den annalkande ut