Aftonbladet – 29 november 1858, sida 3

När konungen är 1 striden, sväfvar vanligen öfver honom en viduuderlig skyddsengel, kallad Ferouher,. nr mr a Samsara Rätlegångsoch Polissaker. Mordet å öfversinnan Sederholm. Nyt förhör med häktade Ludvig Udberg. Ransakningen fortsattes åter i lördags afton från kl. half 6 till 8. Till förhör var ånyo inkallad den i öfverstinnan Sederholms tjenst anstälda pigan Boklund, hvilken likväl nu såsom tillförene visade sig icke ega kännedom om några sädana omständigheter, som kunde tjena till ledring för upptäckandet af den eller dem, som föröfvat brottet. Till någon förmodan, att pigan Boklund sjelf haft någon medvetenhet om brottet, förekom icke heller nu ringaste anledning. Derefter hördes tvenne andra personer, den ene för att meddela upplysningar till kontrollerande af sanningsenligheten af vissa föråt i målet hörda personers uppgifter om deras förehafvanden måndagen den 15 dennes; den andre, en snickaremiästare Andersson, för att göra redo för det uppförande ynglingen Ödberg iakttagit under den tid denne för några år sedan varit i Anderssons arbete anstäld. Hr Anderssons vittnesmål utföll på det hela taget till Ödbergs fördel. Det visade sig emellertid sedan, af Ödbergs egen berättelse om hvad, som tilldragit sig under hans tjenstetid hos snickaren Andersson, att denne, då det tycktes vara hans öfvertygelse att det icke egentligen hade varit något ondt med Ödberg, ville undvika att säga något som kunde läggas honom till last. : Slutligen instäldes från häktet förre betjenten Ludvig Ödberg. Utseendeoch ,hållning voro desamma som vid förra förhöret förliden sönlag. Hans friska, rödlätta hy hade ännu icke antagit något af den gulbleka färg, som man vanligen finner hos fångar. Tillfrågad afpolismästaren om han nu hade någonting att tillägga vid de berättelser han förut afgifvit, bedyrade Ödberg ifrigt sin oskuld, försäkrade att han aldrig beträdt öfverstinnar Sederholms tröskel, att han mot henne cj hyst något agg och att han icke egde ringffste medvetande om det å henne föröfvade mordet. Tillfrågad om orsaken hvarföre han under sådana omständigheter hade om onsdagsaftonen -befunnit sig i den upprörda sinnesstämning och fällt de utlåtelser, som blifvit af vittnen intygade, yttrade Ödberg, hvad utlåtelserna vidkom, att han ej trodde si ha sagt de ord vittnena omtalat, men, tillade han, hvad tjenar det till att jag nekar, då de vittna att jag sagt så? I afseende åter å sin upprörda sinnesstämning förklarade han nu, likasom vid förra förhöret, att denna skulle ha härrört teraf, att han, som var bekymrad för framuden, hade beslutat att påföljande dag i poliskammaren begära att blifva intagen på allmänna arbetshuset. Polismästaren sporde härvid Ödberg; huru det kunnat falla honom in, som var en frisk och urbetsför karl, att söka sig till arbetsinrättningen, der i allmänhet endast uslingar intagas och dit sällan någon godvilligt beger sig. Ödberg: Jag tänkte att det ändå var bättre ut komma på arbetsinrättningen än på Långholmen: På arbetsinrättningen hade jag ändå rått gå hvart jag velat och ibland kunnat få bkelsa på min mor. Polismästaren: Huru kunde det fal!a dig in att du skulle komma på Långholmen? Har du någonsin hört att någon kommit dit, som icke ojort något ondt? Odbe-g: Inte vet jag det, goda hr polismästare; men jag tänkte, at om jag kom at bli oskyldigt misstänkt för det här mordet, så kunde jag kanske komma på Långholmen, och då vore let bättre att komma på arbetsinrättningen. Huru han kommit på den tanken, att han skulle blifva misstänkt för, mordet, kunde Odberg icke förklara. Han försäkrade cnlast, att han derom hade ingen vetskap, och beklagade sig, att han skulle lida oskyldigt i lenna sak blott för några ord som han fällt. Erinrad att hans ord dock varit för honom sanska komprometterande och att han ju hade fällt bestämda hotelser mot öfverstinnan och land annat talat. om att knäppa bennen, ;rkände Ödberg, att det väl kunde hända tt han hade sagt det, men han hade derföre cke gjort henne något ondt och icke hyst vågot agg till henne. Likväl förklarade han ig inse, att det efter ett sådant beteende ch sådana yttranden å hans sida icke var underligt, att misstankar hade fallit på hötom. I afseende å sina förehafvanden måndagsftonen den 15 vidhöll han med mycken betimdhet sina vid förra förhöret lemnade ippgifter, med tillägg endast af en och anan detalj, som han sedermera påmint sig ler om hvilken han blifvit påmind, tillägg, vilka öfverensstämde med de berättelser röande samma omständigheter, hvilka blifvit f vittnen afgifna. i Tillfrågad i afseende å åtskilliga försedlser f mer och mindre allvarsam natur, som det lifvit upplyst att han tillförene låtit komma ig till last, vidgick han villigt flera ibland em, påstående Iikväl att de alla blifvit beångna i fyllan och villanr. — Poliskonstaplarae Svensson och Mellin hade i rdags natt anträffat kopparslagaregesällen Johan Frerik. Norman: räsioe och förande And Sö Rut n AR un