Aftonbladet – 29 november 1858, sida 2

hon önskade ensamheten och gick att innesluta sig i sitt skrifkabinett. Der kastade hon sig i en länstol, satte den hvita handen under kinden och utbrast: Hvilka planer, hvilka förhoppningar och — hvilken blindhet! O, Johan Casimir, ni är sublim i er enfald, och det nästan smärtar mig att jag nödgas !edraga er, Men jag måste, måste. Jag er gemål, som räddat er krona, som bibehållit Polen åt er och er åt Polen, jag skulle dela makten öfver ert hjerta? — — — Dela, hvad säger jag? Nej, afstå! — Warschau och Wittenberg, i dessa namn tala varnande röster. — — Och jag, Louise af Nevers, skulle låna min hand att uppresa den stege, utför hvars brant jag sjelf skulle bli den första att falia? Nej; min gemål, ert hjerta förblindar ert hufvud. Och långtifrån att understödja edra svärmerier, är jag kallad att tillintetgöra dem. Hon tystnade, försjunkande i djupa tankar. Derpå uppreste hon sig hög och majestätisk, och sade; Stunden: är inne! Jag har länge tänkt vända mig till Mazarin i våra betryckta förhållanden; jag vet nu hvarmed jag skall försäkra Polen om verksamheten. af Frankrikes vänskap och mig sjelf om ledningen af dess framtid. Drottningen gick till sitt skrifbord, tog papper och penna, satte sig ned och tecknade med rask och stadig hand: ; Herr kardinal! Fästad vid Frankrike med en tillgifvenhet, som hvarken tid, afstånd eller förändrade förhållanden kunnat rubba, är ingen förhoppning mig kärare än den, att få se mitt andra fäderneslands framtid, det lands, på hvars tron ödet lyftat mig, bindas vid det förras ära och anseende. Jag vänder mig derföre till er, herr kardinal, som har Frankrikes styrelse i