Aftonbladet – 29 november 1858, sida 2

rekt bröt stafven öfver lasterna, tyranniet och slafviskbeten i Rom, så vågade hvarken den underdåniga senaten eller 1 ågon inför tyrannen krypande domstol stämpla den romerske författaren såsom brottsling; Domitianus sjelf föll icke på den iden att hindra sitt folk att läsa denna mot det romerska tyranniet och sedeförderfvet riktade skrift. I det kejserliga Frankrike deremot blir det ett groft brott att berömma Englands fria institutioner och att dymedelst hos franska läsare framkalla vissa jemförelser. I bonapartisternas ögon blir sjelfva historien en upprorisk smädeskrift, om hon berömmer några samhällsinrättningar, som icke stå i den innerligaste öfverensstiämmelse med dem, under hvilka Frankrike i dag har den lyckan att lefva; filosofien blir en upprorisk smädelse, om hon vågar uppställa någon princip, ur hvilken man på aflägsnaste sätt kunde härleda nödvändigheten för menniskan af en viss frihet i tanke och handling och sjelfva poesien blir ett uppror och en smädelse, m den tager sig det orådet för att beprisa mnågonting annat är hr Louis Napoleon och hans farbror. Särdeles betecknande, med afseende på det mycket omtalade intima förbundet med England, är att så mycket smädelser som helst få saklöst utösas mot England och dess institutioner uti franska blad, t. ex. Univers och den öfriga ultramontana pressen, men att om en fransk penna företager sig att loforda den engelska friheten, så skall detta betraktas såsom högförräderi och majestätsbrott. Det är genom sådana åtgärder, som den vi här omorda, som despotiska herrskare pläga beteckna sin svaghet och sitt annalkande fall. Sådana förhållanden som de, hvilka nu. existera i Frankrike och hvilka ej kunna annat än väcka: äckel både inom och utom Frankrike. kunna ej länge ega bestånd.