Aftonbladet – 27 november 1858, sida 3

nig, och I skolen finna att det är han sjelf, som uppenbarar sin ledande hand! Kortinnan Ietta bref anlände förklarade mig drottningen ut Wittenbergs befrielse är förekommen. Han ir i mitt våld och skall blifva den gisslan som skall tillförsäkra Radziejowski allt hvad han genom er skulle kunnat erhålla. Ären I nöjda? Denna godhet är stor och oss7oförtjent, men ... Bort med detta -ord! Kärleken mäter icke efter förtjensten; den har måttstocken i sin egen öfverflödande rikedom. I tillhören Polen och mitt blod, mitt hjerta och mina planer. Jag vill i denna stund och med egen hand skrifva till Karl Gustaf. Men först, låt nig omfamna er! Och den gode konungen, som aldrig var lyckligare än då han fick öfrerlemna sig åt sitt hjertas känslor, slöt med värma Georg och Mikael i sina armar; der;fter lemnade han med dem drottningens rum xch begaf sig till sina egna; der han genast atte sig ned till sitt skrifbord och fatt:de penna och papper. Emellertid hade han icke hunnit sluta sin skrifvelse till Karl Gustaf, hvars ordalag det vore öfverflödigt att för läsaren anföra, då sjelfva inaehållet är honom bekant, innan dörren öppsades och drottningen visade sig. Jag stör er kanhända i någon aemlig brefvexling?, sade hon. Men ni skall förlåta mig då jag tillstår att jag vid underrättelsen om, att ni strax efter min bortgång lemnat mina rum med edra nya gunstlingar, fattades af en oro, den jag ej förmöädde qväfva.. Min dyra gemålbr sade Johan Casimir och förde hennes hand till sina läppar. Och den jag icke tillät mig yppa, fortfor bon, på det icke er ynnest och mina misstankar skulle visa sig falla på samma föremål. (Forts. följer.)