Aftonbladet – 25 november 1858, sida 4

den betaste årstiden beger sig till hafskusten, för att göra sina simöfningar i Medelhafvets svalkande vågor. Namnet på detta märkvärdiga växtfenomen ir Anastatica hierockontiea hos botanikerna, Jerichorosen hos de olärda. Vid denna märkvärdiga växt hos beduinerna och andra arabiska stammar många iga föreställningar fästade. De gamla tillshorosen undergörande krafter: : Om vi och arabernas å: s r det intresse, som denna til yd 1 växt, som sällan blir sex tum hög, ing tillräckligt stort, för att söka meddela det åt våra läsare. Den som vill se denna ros behöfva vi ej uppmana att gå till Jericho. I Egyptens ofruktbara 5demarker, vid randen af öknen vid Gaza,i Arabiens sandöknar, på hustaken och grushögari Syrien finner man deraf exemplar i mängd. Men liksom förhållandet är med så många andra ting som hafva ett obetydligt utseende, endast några få stanna för att betrakta eller taga denna vid vägen växande lilla blomma i hand; och dock har hon rätt mycket att lära OSS. I kraft af lagarne för groningen äro, säger man, tre saker erforderliga för en växt: fuktighet, värme och syre. Den första af dessa tre saker är så tillvida oundgänvgligt nödvändig, som fröet utan densamma icke skulle kunna svälla, och utan svällande dess hylsa icke skulle kunna genombrytas; värmet i förening med vattnet tillför de unga växterna åtskilliga gaser, isynnerhet syrämne, som äro nödvändiga för deras existens. Huru låter sig nu, vid dessa förhållanden och då kändt är, att på de flesta ställen der Jerichorosen växer regn endast ytterst sällan faler, den omständigheten förklara, att denna växt alldeles vid samma årstid, år efter år, periodiskt blommar i mängd, om hon saknar det bistånd som till vegeationens fortplantande är oundgängligen nödvändigt: Här intrider på en gång det märkvärdigaste och mest ögonskenliga ingripande af naturen sjelf till uppehållande af sitt alster, — ett ingripande, som ästan gränsar till det underbara och i verkligheter örefaller så fabelaktigt, att man nästan vore frestac att förklara det sakna all trovärdighet. Men det är stt utom allt tvifvel stäldt faktum, att denna lilla växt för sina egna ändamål företager årliga resor Sfrer en stor landsträcka ända till oceanen, hvarifrån hon eller fastmer hennes afkomma på en bestämd tid återvänder till sin ursprungliga hemort, slår rot växer och blommar. Midt i våren, då naturen utbreder sin gröna, med blommor af hundra olika farger smyckade matta öfver Syriens och Palestinas fruktbara dalar och kullar, aär hvarje vindfläkt är mättad med en rik vällukt från orangelundarne, då blommar obemärkt midt ibland en yppig vegetation eller ensam i de vida sandöknarne den lilla Jerichorosen. På hustaken, der solens brännande strålar spränga stora remmtor; på prushögar, der eländiga, utsvultna hundar gräfva sig en hviloplats, så väl der en mängd menniskor trängas genom gatorna, som der hvarken en menniskas eller ett djurs fot någonsin lemnat ett spår på den brännande sanlen, uppskjuter den underbara Anastatica hierochontica. vär sommaren här inträder i all sin kraft och de grönskande buskarne upphört att drifva sina blommor — ungefär vid samma årstid då John Bull och hans familj tänker göra en utflykt på en månad till hafskusten, för att låta svalka sig af hafsvindarne och taga sig uppfriskande hafsbåd, när hela huset är upp och nedvändt vid den angenäma sysselsättaningen med inpackningen för en månads ferier — å börjar äfven Jerichorosen att visa symptomer till zandringslust. Huru förvånad skulle ej hr Brown bli, om en vacker dag hans trädgårdsmästare kommer in till honom med den öfverraskande underrättelsen, att n af hans favoritrosenbuskar eller någon annan växt i hans trädgård plötsligt visat tecken till oro och atan vidare omständigheter helt lugnt gått sin väg på en tid. Hadschi Ismael, den beduinske kameldrifvaren, som alla år är ett vittne till detta fenomen, då han på sin väg möter dussintal af resande Anastarica hierochontica, gör helt simpelt halt, för attstryka sitt yppiga skägg och stoppa sin pipa på nytt, medan han rakterar någon oberest nybörjare med en mängd af sagor om denna underbara ros, sagor, fulla af den vildaste romantik, i hvilka nästan oföränderligt en viss nämnbar herre, såsom anstiftare till denna hemlighetsfulla nyck af naturen, öfverhopas med en ström af förbannelser. Det första symptom, som Jerichorosen visar till en nära förestående vandring, är fällandet af alla dess blad. Grenarne torka, vissna och rulla ihop sig till men af ett klot. Liksom fåerna, som reste i ett nötskal, gömmer sig växten i sitt eget grenverk af passande form, storlek och tyngd, för att företaga den nödvändiga resan. Blomman har knapt hunnit antaga denna gestalt förr än häftiga brännande landvindar brusa fram öfver de öde slätterna mot ocea nen. Under sitt lopp upprycka de dessa grenklot, hvari vår ros gömt sig, och föra dem bort med sig; en gång uppryckta, ila de många, många mil bort senom sandöknarne, tills de slutligen af stormhvirftarne drifvas upp i luften och öfver kusten sopas ut i hafvet. Så snart den lilla växten kommer i beröring med vattnet, packas han åter upp — utvecklar sig, utoreder sina grenar och utdrifver sina: frön ur hyl-orna. Här slutar förmodligen moderväxten sin båna ler uppkastas som vrak på hafsstranden. Huru härmed än må förhålla sig, synes det vara klart, att ifröen, sedan de blifvit -genommättade med vatten, bäras tillbaka af vågorna och uppkastas på land. Komma då vestanvindarne med vild fart rusande från hafset, så taga de dessa frön med sig, utså dem vidt eh bredt öfver öknen och de bebodda landsträckorna, och så skall säkert ånyo, när våren åter inträder. len öde ökensanden åter lifvas af Jerichorosens små blommor. sr ÄEA EE ATEA PEST AES