ENE ne Pr ot AT REN su steg Deer RR na man än låta ett hår blifva krökt på hans hufvud. Rodnande af harm vid denna åsyn, som ännu in i sista stunden gaf en viss öfvervigt åt hennes fiender, och vid anblicken af konungen, som visade sig i ett af slottsfönstren, befalde drottningen att man skulle köra in på slottet genom en af småportarne, på det hon icke skulle blifva igenkänd och ertappad som vittne till denna scen. Knappast hade emellertid: vagnen stannat på inre borggården innan Mikael, lemnande Georg att ledsaga drottningen, ilade till vakten med befallning i konungens namn att skydda Wittenberg och föra honom oskadd till slottet. Derefter skyndade han till konungen att erkänna sin djerfhet och kasta sig till hans fötter. Johan Casimir stod, mera nedslagen öfver denna seger än något af sina föregående nederlag, ensam, dyster, inkrupen i en fönsterfördjupning, då Mikael inträdde. Ensam med konungen och hågkommande att det var honom han hade -.att tacka för sin befrielse trån Zamosk, kunde han ej lemna tillfället obegagnadt att förena tacksamhetens pligt med den bekännelse han hade att aflägga. Vid åsynen af Mikael öfvergöts Johan Casimirs ansigte af en mild ljusning, och han tog ett steg mot honom. Förlåt! bad Mikael, förlåt att jag vågar störa en ensamhet, som torde vara ers majestät dyrbar! Men jag måste med min egen bekännelse förekomma upptäckten af en förbrytelse, en svår, kanske oförlåtlig.. ,Oförlåtlig? upprepade konungen, i det han betraktade ynglingen med en blandning af oro, ömhet och förbehållsamhet. Tala utan fruktan; ty konungen älskar mer att förlåta än straffa. Men först och innan ännu ers majestäts öga vändt sig vredgadt emot mig, tillåt mig