het återvunnen, och himlens förbannelse fästad vid ert löftesbrott. Ja, jax, sade begge, den drabbe oss, om vi kunna glömma helgden af vårt löftel Uuder tiden hade vagnen hunnit närheten af slottet. På den öppna platsen der framför var nu hela skaran af den svenska besättningen samlad. Sedan oordningarne genom dess tillhjelp blifvit dämpade, hade den blifvit sammankallad till aftåg. Der, i utslitna kläder, med afväpnade händer och krutsprängda ansigten stodo dessa niohundra svenskar, som i mer än fem veckor stått emot hundratusen polackar och till sist tjenat till upprätthållare af ordning och lydnad bland dem — der stodo de, säga vi, slagna af motgången, men icke af sitt eget medvetande och med en hållning, som visade att de lika mycket kände sig segrare nu som efter en vunnen batalj. Just 1 det ögonblick drottningens vagn rullade fram mot planen, lät en oro på något afstånd höra sig bland de samlade folkskarorna. Louise Gonzaga såg ut genom vagnsfönstret och blef varse enfåldrig svensk officer, som kom antågande i öppen vagn. Det var hans åsyn som uppväckt sorlet, hvarur snart frambröt i skarpa och skärande ljud: Wittenberg ! :Död åt Wittenberg! Han har varit vårt plågoris och vår förskräckelse! Ingen skoning med Warschaus fientlige beherrskare! Död åt Wittenberg by Den gamle fältmarskalken, som här för tjugonde gången fört befälet i en belägrad stad och, lidande af fotgikt, omöjligen annoflunda än såsom vi nyss anfört kunnat uppträda bland sin tappra bussar för att bringa dem sin helsning till aftåg, afhörde skränet med samma lugn som kulregnet i striden. Den försyn, som här beskyddade honom, var personifierad i hans niohundra soldater; ty förr, det visste han, skulle. de låta nedslagta sig till sista