upplaga från Wimmercrants förtjenstfulla be arbetning af samme skrifställare derigenom att anmärkningarne, i enlighet med plane: för hela den samling, hvilken den tillhör, ick meddelas under texten, utan äro särskilt tryckt: och häftade; en anordning, hvilken vi hafvi oss bekant af skollärare gillas. Iafse nde p: texten har utgifvaren hufvudsakligen följ Weissenborn, och detta med skäl. De afvikel ser, han ifrån honom tillåtit sig, synas ickt vara många. Skälen till dessa har han i all mänhet antydt i företalet; att för de särskilt: fallen ingå i något rättfärdigande af sin åsig bar naturligtvis bokens plan icke medgifvr honom. Afven för anmärkningarne syner detta förtjenstfulla arbete flitigt blifvit rådfrågadt, liksom äfven resultaten af föregående arbeten i denna väg med omsorg blifvit använda. Alla dessa källor ha dock blifvit begagnade med sjelfständigt omdöme och med stadig hänsyn till det föresatta målet att lemna en bok till de svenska elementarläroverkens tjenst. Berömvärdt är derföre, att utgifvaren undvikit att ge sin bok allt onödigt sken af lärdom eller att belasta den med hänvisningar till arbeten, som ej kunna vara tillgängliga för dem, af hvilka ien egentligen är ämnad att begagnas. Att arbetet är en frukt af grundliga studier, lärer ien kunnigare läsaren i alla fall icke undgå tt inse. Vid de grammatiska förklaringarne har utgifvaren fölt den riktiga grundsatsen tt endast hänvisa till våra allmännast begagnade skolgrammatikor, Ellendts och Rabes, för kännedomen om det regelmässiga språkbruket och i allmänhet för alla de fall. hvarom dessa lemna tillräcklig upplysning. De öfriga grammatiska anmärkningarne röra dels sådana undantag från regeln, hvilka ämpligast observeras vid skriftställarnes läsning, dels sådana fall, der de vanliga läroböckerna erbjuda antingen alldeles ingen eller endast ofullständig vägledning. Dessa anmärkningar utmärka sig genom bestämd fattning, klar framställning och godt urval samt visa att utgifvaren följt med de nyare forskningarne på detta område. Likaledes har utgifvaren öfverallt anmärkt egenheterna i Livii språkbruk och, så vidt det för elementarundervisningen kunnat synas lämpligt, uppvisat skiljaktigheterna emellan detta och de äldre författarnes, Ciceros och Caesars; äfvenså någon gång, der sådant synts nödigt, antydt en jemförelse med den senare latinitetens uttryckssätt. I de anmärkningar, som egentligen gå ut på att förklara ordaförståndet, har utgifvaren synbarligen bemödat sig att förena fullständighet med korthet, att icke meddela några upplysningar på sådana ställen, der lärjungen med eftertanke och begagnande af det kunskapsförråtl, han efter sin ståndpunkt kan anses innehafva, bör kunna på egen hand reda sig, och att endast der med förklaringar understödja honom, der man måste antaga, att bans egna bemödanden icke längre räcka till. Också har han efter vårt omdöme i allmänbet lyckats att här finna den rätta medelväen. Måhända skulle man dock kunna göra den anmärkningen, att utgifvaren af bemödandet att icke säga för mycket någon gång blifvit förledd att säga för litet, att han lemnat ett eller annat alldeles utan förklaring, der åtminstone en antydning varit af nöden, att han nöjt sig med en blott antydning, der en utförligare utveckling hade varit på sin plats. Om fjerde eller femte böckerna i allmänhet synas vara något knapphändigt behandlade i jemförelse med de trenne föregående, så ligger väl orsaken till detta förbållande åtminstone hufvudsakligen dels deruti, att utgifvaren, sedan de tre första böckerna blifvit genomgångna, kunnat förutsätta hos lärjungen en större insigt i språket och dermed följande större förmåga att reda sig på egen hand, dels den, att mycket här kunnat förklaras endast genom hänvisning till anmärkningarne i den föregående delen af boken. Sakförklaringen hos Livius erbjuder för tolkaren icke ringa svårigheter. Isynnerhet inträda dessa, såvida han icke inskränker sig att endast meddela så mycket som nödtorftigen fordras för att förstå Livii mening, utan ifven anser sig böra ge sin läsare några upplysningar öfver sin författares förhållande till de mångfaldiga nyare forskningarne på den romerska historiens och fornkunskapens område. Att utgifvaren tagit sin uppgift äfven från denna senare synpunkt, torde icke kunna annat än gillas. De allmännaste resultaterna af dessa undersökningar böra icke undanhållas den bättre begåfvade lärjungen; det historista kompendiet kan svårligen lemna tillräckligt utrymme för dem; de meddelas derföre utan tvitvel lämpligast jemnsidigt med läsningen af Roms egen förnämste häfdatecknare. . Också har utgifvaren i detta afseende allmänhet lyckligt löst sin uppgift. Måhända skulle äfven här en eller annan anmärkning kunna göras. Man kunde tycka, att utgifvaren någon gång gjort sig skyldig ll ett förbiseende eller en inkonseqvens, att han någon gång uppgifvit såsom säkert hvad som ännu torde vara strid underkastadt, att en eller annan alltför speciel anmärkning lämpligare kunnat vara borta, att deremot ett eller annat blifvit utelemnadt, som måhända cke utan skäl hade kunnat få en plats. Men ngenstädes torde åsigterna om hvad som är agom kunna vara så delade som just på detta område. Vi hafva tillåtit oss en och annan allmännare anmärkning. Att ingå i någon speciel sranskning af utgifvarens behandling af särkilta ställen, förbjuda gränserna för en annälan, äfven om plats för en sådan i enskiltar RA rr