Med det hänförande behaget af sin mildhet och under skenet af ett verkligt deltagande frågade hon Mikael huru den upptäckt vi förut meddelat blifvit föranledd. Och sedan händelsen undanryckt slöjan, som betäckt dessa ömtåliga förhållanden, fann denne det lika betänkligt som ändamålslöst att dölja sanningen, hvarföre han bekände allt såsom det verkligen förefallit. Louise Gonzaga tycktes lyssna med lika mycket intresse som deltagande på hvad han berättade. Då han slutat, sade hon: De olyckliga! Huru dyr kan icke det korta ögonblickets fröjd blifva! Huru mycket beror ej för dem på den obrottsligaste tystnad I Skulle vi, sade Mikael, kunna fåta den heliga stundens hemlighet komma öfver våra läppar? Nej, aldrig, ers majestät! Förr döden! tillade Georg. Skullen I kunna svärja en evig tystnad?, Evig! sade båda på en gång. — Nåväl, evig! sade drottningert med högtidligt allvar. Ett ord, ett enda ord till hvem det vara må, och I bringen de hjertan, som låga af ömhet för er, i grafven... Och hvilsen graf?... Klostrets reglor äro stränga. Grafvar igenmiras öfver de lefvande.n Ett rop af fasa undföll Mikael. Afskyvärdt framstötte Georg. Jag läser i edra hjertan den rättmätiga fasan för modermördaren. Ett sådant brott skall icke fläcka edra samveten. Nej, hellre döden! sade Georg. Hellre döden! upprepade Mikael. Jag vill tro det, emedan jag älskar att tro ädelmodet. Beseglen vid denna hand ert löfte med er ed! sade drottningen och uppräckte sin vackra hand. Vår ed! sade de begge ynglingarne, i det de vidrörde den. Från denna stund äro edra mödrars säker