tacka för en frihet, som tillika var befrielse från en neslig död; ty blott genom ers majestäts ädelmod kom jag med lif och heder från Zamosk. Mitt ädelmod! Säg mitt hjerta, ty din förhatlige förespråkare hade det i sin hand., ,Okunnig om hvilken röst som förmått beveka ers majestät, har jag erfarit en nåd som uppkallar min djupaste tacksamhetspligt. Du skulle verkligen vara. okunnig ? sade konungen med en pröfvande blick. Jag var det då, stammade rodnande och med nedslagna ögon Mikael, ur stånd att säga en osanning inför konungen. aDu var det, men du är det icke Och konungen öppnade mot Mikael sina armar. I detsamma inträdde drottningen. Ha, min gemål! Och Johan Casimir tog ett steg tillbaka, Ni uppmuntrar icke ert folks rättmätiga harm vid åsynen af dess förhatliga fiende, sade Louise Gonzaga, utan att låtsa märka den förvirring hennes inträdande väckte, och förande konungen fram emot fönstret, Jag har sett nog, sade han, och gjorde ett svagt motstånd. Men i detta ögonblick skulle er åsyn gifva en ökad. betydelse åt ert folks rop. Nu nådde ropen emot Wittenberg sin högsta styrka. Förbittringen närmade sig alltmer till gränsen af ett våldsamt utbrott, då Johan Casimir förtörnad utropade: Skola dessa oordningar aldrig ta slut? Skall detta usla folk midt för mina ögon våga våldföra sig på mina löften och sönderslita en man, som jag lofvat säkerhet? Fort. Gif vakten order att rycka ut till hans beskydd., Dessa sista ord som voro en befallning till Mikael, Besinna erl sade drottningen. Detta steg vore farligt; det skulle stärka de misstankar man redan Hyser om er