Aftonbladet – 25 november 1858, sida 2

ry — sUnge man, vörda en qvinnas svaghet och upplys Hennes villfarelse! O. Gud ! suckade Mikael under det han kände Serafias armar allt mera krampaktigt omsluta sig. Ni tvekar?, Jag kan det icke.n Nämn er morl! Jag känner henne icke, om ej här! svarade Mikael och hviskade i Serafias öra: En konungs dotter eller en Konungs dyrkade älskarinna ? En synderska, en synderskab afbröt nunnan och föll ned på sina knän. O, min son, bryt icke stafven öfver din moders hufvud! Himlens herre har icke nekat mig sitt förbarmande. Ser du, från första stunden af Mitt brott har jag hvarje dag såsom nu legat framför denna min försonares bild och tiggt om hans himmelske faders nåd, och han har ifvit mig den; jag känner det nu, ty han far gifvit min son sin sons anletsdrag. Hvilket högre prof kan mitt arma hjerta fatta? O, mitt barn, förlåt äfven du min svaghet! Och hon omfattade Mikaels knän. sDenna plats tillhör mig sade denne i det han upplyftade henne och slöt henne till sitt hjerta. Guduna, utbrast Serafia, förlåt mig min lycka! Förlåt mig att Herren så olika delar våra lotter; att han, som förenat oss i kärleken genom svaghet och ånger, åtskiljer oss genom sällheten! O, måtte den heliga jungfrun åt ditt hjerta ha bevarat en känsla sådan ... En snyftning, som bröt fram ur den beslöjade systerns bröst, efterföljdes af detta utrop, hvilket afbröt Serafia: Drottningen kommer Serafig rörde sig icke ur stället; det var som hade hon stått fastväxt vid Mikael.