den heliga jungfrun till ära, hvartill hon, med få undantag, sjelf låtit inkalla de heliga systrarne från sitt kära Frankrike. I detta kloster brukade hon att tidtals innesluta sig; än för att hvila ut fiån den jordiska höghetens besvärligheter, än för att drömma sig tillbaka till .ett fjerran, hvars minnen för henne alltid bibehöllo sin tjusning. Detta kloster, som flitigt begåfvades af hennes kungliga frikostighet, lockade de roflystna skarorna med hoppet om sin rikedom och blef snart ett mål för deras hemsökelse. Ingenstädes var denna vildare än här. Kanhända hade begäret att visa dess beskyddarinna sina hämdkänslor sin del deri, allt nog, grymheten öfversteg sjelfva begäret efter byte; -det var icke menniskor, det var vilddjur, som här syntes lössläppta. Emellertid hade Mikael, som under det allmänna tunrmltet kastat sig in på. den fåtaliga sidan, hvilken vågade hämmande möta förödelsen, icke förr märkt den förstärkning denna fick af svenskarne, innan han, dragen af en oemotståndlig kraft, slöt sig till dem. Med en liten hop ur deras leder kom han till det nyss omtalade klostret. De uppslagna portarne, larmet och bullret från gårdarne, jemmerropen och skrattsalfvorna från det inre af dessa åt friden och tystnaden helgade murar läto honom förstå hvad här föregick. Hitåt! ropade han åt sina följeslagare och sprängde in genom den obevakade ingången. Ljudet af de skrålande rösterna ledde hans steg genom de obekanta gångarne af denna mystiska bostad... De Scener der mötte honom uppväckte hans harm och afsky. Ned med de uslingarne? ropade han till sina följeslagare och trängde med värjan i hand främst emot polackarne. Striden blef mera het än långvarig. När de nyssnämde märkte att svenskarne voro öfver dem, och att den gamla leken började förnyas på. gammalt allvar, föllo de också in i sin gamla vana och togo genast till flykten, Mikaelställde väkter vid alla utgångar och rusade sedan tillbaka in åt hufvudbyggnaden för att förvissa sig om att ej några af våldsverkarne der stuc