Aftonbladet – 24 november 1858, sida 3

vid försöken att spränga dem. Drottningen Sleknade; konungen gick med armarne i kors öfver bröstet, dyster och tyst fram och tillbaka öfver golfvet; Stephanie stod badande i tårar vid ett fönster för att upptäcka sin far bland trupperna; Zamoyski åter ville ut i spetsen för den kungliga vakten, men kunde icke förmå den att följa sig. Tumultet växte omellertid med hvarje ögonblick. Då inträdde Georg, som åtföljt den kungliga betäckningen och af drottningen blifvit anbefald att vaka öfver det omtalade schatullet, och sade i det han böjde ett knä för konungen: Vågar jag tillstyrka ett medel? : Konungen betraktade honom,! myste med detta sorgliga leende, som var honom fullt eget, och sade: Du skulle känna ett arcanum? Men talal Ni vredgas då ej? Välan! Det finnes ännu armar att sätta i rörelse till ordningens återställande och ers majestäts oeh stadens försvar. , s Hvar skulle de frambesvärjas?v Svenskarne.n Svenskarne? sade Johan Casimir och lät sina armar sjunka. Sätt dem till damm emot edra truppers vilda framfart och jag vill med mitt lif gå i borgen för att de skola förstå att svara emot ett sådant förtroende. Vi skulle anförtro oss åt våra besegrade fiender ? Åt ett folk som ej sviker äran och pligten.n Aldrig! afbröt Louise Gonzaga och trädde emellan Johan Casimir och Georg. Ännu finnes ett medel., Ännu ett? Och hvilket, ers majestät? frågade konungen. . Guid Det skall släcka törsten hos den usla hopen.n forts. följer.)