Aftonbladet – 24 november 1858, sida 3

Store God! utropade drottningen. Ni finner att jag icke har något val. Ögonblicken äro dyra. Det roflystna folket räknar dem otåligare än svenskarne sjelfva. Jag måste begagna det korta lugnet för att begifva mig in i staden. Farväl, min gemåll Nej, vi skola icke skiljas. Huru? Jag kan icke dröja., Jag följer. Ni, min drottning ? Jag, er gemål. Omöjligt! Utom det att ert intåg skall annorlunda firas, skall bli en triumf, som jag lofvat, erbjuder ögonblicket ej någon säkerhet. En triumf! utropade Louise Gonzaga bittert. Nej, inga parodier på vår belägenhet! Må den ännu helgas af — troheten! Storsinnade qvinna! Och Johan Casimir tryckte hennes hand till sina läppar och ilade ut i den sal, der hans rådsherrar blifvit sammankallade att underteckna kapitulationen. Emellertid hopsamlades de kungliga dyrbarheterna; bvarpå konungen och drottningen åtföljda af Zamoyski, rådsherrarne och sin lifvakt, på en omväg förbi de böljande massorna, begåfvo sig in i staden. Knappast hade underrättelsen derom och om svenskarnes erhållna dagtingan hunnit sprida sig bland de vilda hoparne, innan de, bedragna i sina rofgiriga uträkningar, under skrik och hotelser rusade mot det palats som konungen intagit. Kungen står i hemligt förstånd med fienderna! Han vill skydda dem mot vår hämd! Död åt den krönte förrädaren; död åt hans medhållare; död åt våra anförare! Warschau i våra händer! Vi kunde hafva intagit det om man ej förrädiskt hindrat oss derifrån. Warschau åt oss! skrålade tusende röster, under det palatsets alla portar knakade