han ej så fort som möjligt kommer öfverens med svenskarne., XXXII. Warsohau ooh S:t Vierge. Till de hemliga punkterna af det förbund, som ödet slutit med regenternas afundade lott på jorden, hör ett aldrig hvilande bekymmer, en aldrig slumrande oro, de följa i medgången och motgången, i segern och nederlagen, i triumferna och förödmjukelsen; den efterlängtade öfvervigt Johan Casimir ändtligen vunnit öfver sina fiender motvägdes af oförmågan att kunna tygla sina egna undersåter i återvinnandet af hans hufvudstad af förlusten genom dess sköfling. Längs utmed platsen, hvarifrån han skådat det oroliga. uppträdet, red han ännu sakta och fördjupad i tankar vid Zamoyskis sida, då Georg upphann honom för att framföra sina underrättelser och Czarneckis helsning. Under det Johan Casimir åhörde de förra. målade sig vrede, smärta och blygd på hans ansigte. Fördömda pack! utropade han vid hvarje nytt drag af hopens vildhet, men då Georg berättade Czarneckis frälsning utbrast han: Det finnes: dock en gnista af vördnad för en högre makt och af religiös undergifvenhet i folkets sinnen! ——— O, Zamoyskin, återtog han efter ett par ögonblicks tystnad och vände sig till denne — konungarne och verldens beherrskare hafva befästat sin makt på en orätt grund, då de bygt den på folkets blindhet. Det är i mörkret farorna gömma 8Ig. . Jan, sade Zamoyski, och tyvärr är det efterträdarne som få pligta för föregångarnes misstag. Johan Casimir skakade hufvudet och försjönk i denna djupa tankfullhet, hvaråt hans reflokterande lynne så gerna hängaf sig, och