Aftonbladet – 24 november 1858, sida 1

Svårligen skulle någonting annat än ers majestäts eget höga intresse kunna inge mig anspråket att utbedja mig ers majestäts uppmärksamhet. Mitt intresse? Så underligt ha händelserna fogat det. Och ett ganska stort intresse dertill! Men då det blifvit min kamrat och mig, — och han visade på Georg — gemensamt anförtrodt, torde det vara ers majestät angenämare att höra det från dens läppar, hvilka icke, som jag, haft den olyckan att ådraga sig ers maJestäts missnöje. Med dessa örd drog Mikael sig tillbaka för att lemna rum åt sin vän, som hittills stått tyst och obemärkt, samt för att sjelf intäga en plats, som gaf honom mera frihet att lyfta sina ögon mot Stephanie; men hon åter; som fruktade att förråda sitt hjerta i den rörelse hon ej kunde qväfva, stammade till drottningen i det hon drog sig till dörren: ! En hemlighet, som kanske förbjuder min närvaro ?, Af dessa... NejlX Och dock, sade Georg, äro de bud vi hafva att föra af den beskaffenhet, att de endast kunna anförtros ers majestäts eget öra. Men om jag befallerI sade drottningen helt peremtoriskt. Ers majestät kan icke befalla, då vi säga, att löftet till en döende binder oss, genmälde Georg. Till en döende ? sade Louise Gonzaga, nästan lika mycket förvånad öfver denna uns derrättelse, som det lugn, hvarmed Georg mötte bennes höghet. Det är då icke i konungens af Sverge ärende I kommen? Nej, ers majestät. Hvem var väl denne döende, som tog er till sina budbärare? Just detta är den hemlighet, som vi för ingen, utom er sjelf, skola yppax Nåväll; sade drottningen, som funnit att hon här icke hade att göra med en vanlig karakter. Jag vill icke komma er att bryta en pligt, den ni anser helig; ett löfte beseg