Aftonbladet – 24 november 1858, sida 1

Kammarherren aflägsnade sig. Kort derefter öppnades dörren ånyo, och de begge budbärarne inträdde, hvilka, såsom läaren torde föreställa sig, icke voro några andra än Mikael och Georg. De voro i reskläder och buro mellan sig det dem anförtrodda schatullet, hvilket de nedsatte vid dörren, i närbeten af hvilken de sjelfva stannade. Drottningen mätte dem först med en hastig blick, hvarpå hennes stora, genomträngande öga stannade på Mikael med ett uttryck, som hade han varit henne alldeles obekant. Hvem är ni? frågade hon. Mikael, som verkligen lät bedåra sig af denna låtsade glömska, och som smickrade sig med att den äfven utplånat den vrede, som drottningen mot honom borde hysa, skyndade att komma hennes minne till hjelp, i det han sade; Det är icke första gången vi hafva den lyckan att synas inför ers måjestät. Så-å? Jag påminner mig icke er. Mikael, som fann denna förgätenhet gå länre än han önskat, stammade: I Oppeln. j I Oppeln?... Ha, jag tror mig minnas! Det var ni, hvars ungdom och fångenskap en gång väckte mitt deltagande... Men otacksamheten är alltför vanlig för att jag hos er skulle hafva lemnat någon särskilt hågkomist. : Denna förebråelse skulle vara förkrossande, om jag icke från en annan sida vågade hoppas en förmildring., svarade Mikael: och kästade en blick åt sidan, der Stephanic stod; blek som en bildstod och med svigtande knän. Ni hoppas förmildring? Dot:a förmildrar åtminstone icke den djerfbet, soi utgör er straffvärdhet. Huru kan ni hoppas?, Hvarje sak har olika synpunkter, hvarur den kan betraktas; men ädelmodet har blott ett ögonmärke — godhet: och förlåtelse. Drottningen log. ; Jag förmodar att er härvaro likväl har något annat ändamål än att advocera för er egen sak?,