Aftonbladet – 23 november 1858, sida 2

kastade sig det. Efter någon öfverläggning med Wrangel och de andra högre officerarne, blefvo en öfverste, Forgel, och en sekreterare, Canthersten, skickade ut ur staden att underhandla med Johan Casimir. Denne, som nyss och nästan på samma gång erhållit underrättelse om sitt folks utträngande ur klostret och om sin gemåls ankomst, befann sig i ett af dessa bekymmerfulla ögonblick, då man knappast betänker sig på de medel, som erbjudas för att komma: ur sin belägenhet, när de omtalade svenska underhandlarne visade sig. De syntes Joban Casimir som skickade från himlen. Han kunde nu möta sin gemål när som helst, ty Warschau var hans. Johan Casimir insåg utan svårighet huru det måste stå till bland svenskarne, då de läto beqväma sig till att bedja om dagtingan; han insåg att tillfället att hämnas sina förkastade anbud och trampa dessa fiender under fötterna, hvilka bringat honom så många förödmjukelser, var inne. Den onda vedergällningens rätt var nu i hans hand. Men det stolta segermod, som denna känsla för ett ögonblick ingaf honom, räckte ej länge. Warschaus beklagliga öde, genom en fortsatt stormning, framstälde sig alltför lifligt för hans ögon och gaf öfvervigten åt begäret att rädda det, hvarföre han utan långt betänkande beviljade förslaget och medgaf en timmas stillestånd, på det svenskarne derunler skulle hinna sätta upp punkterna. Men vi lemna här historiens fakta för att återkomma till händelserna i vår berättelse, hvilka, om de än under sitt lopp någon gång liksom genomskära dessa, hkväl hafva sin väg i en helt annan riktning: Såsom läsaren redan känner, hade drottningen anländt midt under striden, hvilken, i anseende till svenskarnes hårdnackenhet, varat längre än konungen från -början kunnat tro. iCmellertid hade hon icke förr hunnit intaga len bostad, som blifvit tillredd åt henne det förut omtalade Radziewilska palatset, innan tvenne budbärare läto anmäla sig, hvilka sade sig hafva ett vigtigt ärende att afbörda,