Aftonbladet – 23 november 1858, sida 1

Aldrig!s Och Ingeborg tryckte hårdt Marias hand. En lång tystnad inträdde. Ingeborg lutade pannan mot handen, och Maria drog sig iett börn af soffan under det hon satte begge händerna för ansigtet. Maria,, utbrast efter en stund Ingeborg, vid det hennes tankar togo en ny riktning. Skulle du missförstå mig ? Dalberg älskar dig! stammade Maria, uppsprittande som ur en dvala. Har jag sagt det? ... Ack! kanske har jag endast drömt, diktat! Hjertat ör förrädiskt!... Men, det var ej om mig jag ville tala, det var om dig. Om mig? Du älskar mig, jag hade annars icke för dig kunnat öppna mitt hjerta. Nå väl! Vänskapen liksom kärleken och hvarje känsla, som utgår från hjertats djup, är ömtålig, samvetsgrann och skapar sig gerna förebråelser och qval; jag fruktar detta af dig. Och dock vid Gud, det låg ingen sådan tanke hos mig. Tvekande om hennes mening, fästade Maria på henne en frågande blick. S De e enskaper, som utmärka Stenbock, äro alltför lysande i jemförelse med Johans, att jag skulle kunna förebrå dig ett tycke, hvilket jag i ditt ställe skulle dela. Hvad menar du, Ingeborg ? Du älskar Stenbock. Men om än denna kärlek vore enda hindret för min lycka, kan jag ej vara nog partisk att förundra mig deröfver, ännu mindre klandra dig., Jag älskar en yngling, föga äldre än jag sjelf ... Men en man till hållning och ridderlighet, det måste du erkänna.x aGrefve Stenbock är utan tvifvel lika ututmärkt för sina år som i alla ädla egenskaper, men ... Han skulle ändå icke funnit behag i dinå ögon? Är det möjligt? Ock en svärmisk glädje flammade upp på Ingeborgs ansigte. Det har jag icke sagt, blott att jag icke älskar. S