Aftonbladet – 23 november 1858, sida 1

Du förstår nu det förhatliga af en fördom, som lägger sig emellan kärleken, vänskapen, alla värma, sköna känslor. Major Dalberg älskar dig ? Jal... Nejt... Förlåt om jag vidrör en fråga, soma ... Som jag ej mäktar besvara... O, Maria, jag vet blott att jag trott mig finna det och att jag ... Och hon kastade sig i Marias armar, döljande sitt ansigte mot hennes bröst. Lugn, goda Ingeborg, lugn! Och Maria upplyftade hennes panna och smekte henne, ehuru: hennes kallnade händer förrådde att hon sjelf ej hade öfverflöd på hvad hon anbefallde sin vän. Jag hade kunnat vänta mig detta af Johan, och likväl... Hvad jag varit dåraktig! Hvad jag bedragit migl Du har då trott dig kunna beveka honom? Jag har icke väntat det af min egen förmåga men ... Maria, Johan älskar dig. äå Mig? O, nej, nej! Din smärta förvillar ig. Har du ej märkt huru ofta han sökt tränga sig till din närhet ? För att säga något obehagligt eller störa nöjet, då det varit som lifligast. : Du känner icke Johan, det är så hans sätt. Men ieke kärlekens; den skulle då aldrig vinna hjertan. Jag har icke heller trott att du skulle gengälda hans böjelse, men blott att han, hemfallen till samma svaghet,, förlåt att: jag begagnar detta hans egna uttryck, skulle döma mildare. Men hur bedräglig är ej hjertats röst! Huru nära är ej hoppet beslägtadt med villfarelsen!... Ack, det är harmen öfver hans otur i går, öfver hans fördunklande genom hans lyckligare medtäflare, öfver den köld, om ej säga ovilja, hvarmed du öfverlemnade hans pris, som jag måste umgälda. Och hon visade på brefvet. Förbittrad sjelf, vill han äfven förbittra andra. Vreden är en lätt öfvergående känsla, och försoningen kan göra allt godt igen!