Aftonbladet – 22 november 1858, sida 3

TNT tres Ta SR ESS VORE, OL -IIGINKTUIBAFTNE. ——-Atvee Bref från Upsala. Upsala den 20 November. Vi bafva, genom vår. senaste skrifvelse ti der, uträttat det oafsigtliga storverket att fö n gång åtminstone bereda en harmoni mella åra båda tidningar, Upsala, och Upsal: osten. Ty de bafva nu förenat sig i ovilj rot hvad vi i nästföregående skrifvelse yttre le rörande Hin Ondes uppträdande på teate iljorna härstädes. Båda hafva de deri se n släng af läseri och en för stor affär gjor .f Hin Onde. : Misstaget af dessa båda tid ningar var lika roligt som öfverraskande den egentligen var förhållandet icke detsam na på båda hållen, ty Upsalan låtsar bar missförstå oss; det synes tydligen på slute f dess artikel. Men insändaren i Upsala osten är ingen gyckelmakare, utan, han ha git saken allvarsamt och lagt den på hjer :t. För allvaret måste vi bära aktning oci ärdera. fromheten, äfven när den har sit säte i hufvudet. Insändaren har icke förstått tt vår betraktelse var en ironi, och han be. öfver icke. skäminas för det; ty vi kunne :rösta honom med en gammal Upsalaprofes: sors i lifstiden yttrande, att ,ironien är er :—d talefigur, på hvilken många flera hängt ipp sig än åsnorna. Emellertid var detledamt att vi förorsakade insändaren ett onöligt besvär, och om han ännu en gång vill hedra oss med läsningen. af något bref: från Upsala, som vi kunna komma att skrifva, så skola vi undvika all tvetydighet och uttryckI gen utsätta när vi bruka irohien eller icke: Im vi till exempel komma at yttra, att Hin Onde är en hörnsten i läsaretemplet, förutan hvilken detta skulle ramla öfverända, så skola vi, för att icke smärta och förvilla insända ren, skynda att tillägga, att detta yttrande bara är en ironi; och om vi komma att föräkra, att allt fromleri och ehfaldigt käbbel r os8 vidrigt, så skola vi icke underlåta att förklara, att bäruti ingen ironi finnes. Den numera famösa Ånnerstedtska skolsaken utvecklar en för härvarande katedralskola och hela svenska elementarläroverket alltmera tragisk karakter. Innan målet hann undersökas och afdömas af consistorium ecclesiasticum, blef hr Annerstedt af den misshandlade gossens fäder stämd och kal!ad inför rådhusrätten, der målet nu är anhängigt. Sedan saken en gång tagit denna lika bedröfliga som nödvändiga vändning, måste man allvarligt önska, att målet får ega sin stränga fortgång till slutet, att icke tragedien i femte akten måtte spribga öfver till en farce. Så mycket r redan uppdagadt och bevisadt till bekräftelse af det hufvudsakliga i anklagelsen, att allmänheten med sin kränkta rättskänsla ej kan med likgiltighet se rättegångens resultat och det dermed. sammanhängande resultatet för läroverket. Likväl säges det, att dels en vidhängande pietet från fordha dagar, en i och för sig mycket vacker sak, dels en inrotad förkärlek för det fysiska straffsystemet grumlar rättskänslan på ett visst håll och verkar ett förblindande deltagande för personen. Man besinsar icke, att striden mellan hr Annerstedt och den misshandlade gossens fader t det enskilta fallet, af så svår art detta än må vara, dock är en ubhderordhad sak i jemförelse ined den långt vigtigare striden meltan den äldre och nyare åsigten rörande skoldisciplinen, huruvida denna: skall eller icke skall allt framgent upprätthållas genom hudstrykning, använd i och från den nedersta slassen till den öfversta; Dock synes det för ugnt och sansadt folk knappast vara tänkvart, att, huru än rättegångsmålet kommer tt slutas, br Annerstedt kan bibehållas såsom skolchef, efter hvad söm redan passerat. Man måste tänka på skolungdomen. Den brutna :;ktningen kan ej spjälas såsom en afgången rmpipa, och eh utdöd vördnad kan ej åter viskas till lif. Det är dessutom omöjligt att änka annat än att, om hr Annerstedt skulle ibehållas vid chefskapet, vederbörande ej unna blunda för det stora moraliska ansvar ör hvad som hädanefter, vid bandbafvandet f skolagan, kan komma att inträffa, möjligen f långt mera tragisk och ohjelplig art än vad hittills inträftat: Så måste hvar och en inka, som, utan förkärlek för den ena och vilja mot den andra, bemödar sig att skilja erson från sak och dervid inser, att personen nåste skiljas från saken, när denna icke länre i personen finner sin rätta representant. —mM—, —————— —Ä (Insändt.) Då herrar fullmäktige i rikets ständers bank, geom sina instruktioner, änsett sig förhindrade att,