till Danzig och höll på att laga sig i ordning för att vid första gynnande vind kunna lägga ut. På återvägen, då Stenbock, intagen af förtrytelse öfver det streck Gyllenstjerna dragit öfver hans räkningar, gjorde en afvikning från strandvägen, som förde till staden, blef hans öga fängsladt af ett föremål, som ej en gång i den sinnesstämning, hvari han befann sig, förmådde undgå hans uppmärksamhet. Stenbock var nemligen en stor vän af hästar och fick, vid det han gick förbi ett litet landtställe som låg tätt utmed den väg han tagit, se en, hvars like han aldrig skådat. Det var en korpsvart hingst af så elefantlika dimensioner, att ryttaren; som red på honom, proportionsvis liknade en dverg. Stenbock kunde icke afhålla sig från att gå närmare, stanna och betrakta det ståtliga djuret, som af ryttaren höll på att. dresseras i en öppen bana, samt slutligen, då han stannat för. att låta det flåsa ut, fråga hvem som var egare dertill. Huru så? frågade ryttaren tillbaka. Emedan detta kreatur fordrar en ryttare af lika ovanliga proportioner som det har sjelft., Ja, det är sant! genmälde ryttaren. Det är icke många skapade för det kreaturet. De flesta skulle se ut på dess rygg som en skata på en takås.n Liknelsen är träffande och träffad, sade Stenbock. Men bland oss svenskar finnes en och annan, för hvilken den hästen synes liksom skapad. Svenskarne äro ett reputerligt folk, och jag kan försäkra min herre, att hästen har funnit en egare sig fullkomligt värdig. En svensk således? En aning genomfor Stenbock, och han tillade: Baron Gyllenstjerna? abe 5 Ni vet det? Och ryttaren visade en öfver