representeradt genom prins Fredriks E förhållande till Sofi Hagman, eburu man med skäl kan sätta i fråga, huruvida saken i sjelfva verket är afhjelpt dermed, att detta förhållande Tamträder såsom en bihandling. Vi anse remligen såsom nödvändigt, att hufvudhandingen i och för sig besitter ett poetiskt eledent, och der detta saknas, besitter ej heler den dramatiska produkten, innehållet må lå vara huru troget historiskt som helst, vågot värde. Och det kan ej vara något synnerligt poetiskt, att, såsom fallet äri detta stycke, se en politisk intrig oupphörligt mötas f en annan intrig, att betrakta, huru Gustaf II och Pechlin ömsesidigt söka bedraga hvarandra, tills den förre slutligen segrar. Hr Arfvidsson har åter ansett hela den omnämda kärleksförbindelsen anstötlig och uteslutit densamma ur sin bearbetning samt fylt densamma, icke till dess fördel, med en mängd ångdragna politiska resonnemanger. I sammanhang med hr Meyers stycke Året i772 står ett annat af honom samtidigt ut-. sifvet arbete, hvilket han sjelf skrifvit på svenska, med titel Året 1789. Ett sorgpel under Gustaf III:s regering. Historisktdramatiskt försök i 4 akter, jemte ett förspel.n Hr Meyer säger sjelf, att under det skådespelet 1772 i och för sig sjelf icke gör anspråk på mera än att vara en väl träffad tidsbild, vinner detsamma kanske en ethisk betydelse genom sin fortsättning 1789., Framstälde det förra skådespelet den unge konungen, .huru han qväfver partierna genom en lyckligt genomförd statshvälfning och äfven i verkligheten bemäktigar: sig) en konungamakt, så framställer detta Gustaf sjutton år senare. Han hade velat skaffa sitt folk en lysande ställ ing bland Europas makter, hvars hof skulle vara det gladaste näst efter det i Versailles, han beskyddade konster och vetenskaper, men han besinnade ej Sverges inskränkta tillgångar och föll .såsom från skyarne, då han fann, att han åter skaffat sig en ny opposition, hvilken ej -var benägen att hjelpa honom ur den penningeförlägenhet, hvari han genom sitt slöseri råkat. Det enda medlet att hjelpa sig finner han i att skaffa sig en envåldsmakt, och detta vinner han genom 1789 års föreningsoch säkerhetsakt, som med våld genomdrifves. För vinnandet af detta ändamål.anser han ej någonting sig otillåtet. Adeln, som utgör oppositionens stamsäte, skall krossas, medan han derunder nedlåter sig att smickra de af honom i själ och hjerta hatade. ofrälse stånden; han finner det ej under sin värdighet, att med sin makt och myndighet intränga i familjelifvet samt upplösa bandet mellan makar. Så tvingar han Schröderheim att förskjuta sin maka för en inbillad trolöshet, emedan han i den snillrika qvinnan ej utan skäl ser en af sina farligaste fiender, och -denna skilsmessa blir orsaken till hennes död: Konungen segrar, dock endast skenbart, han blir suverän, men han finner sig öfvergifven af alla sina fordna vänner, och midt i fröjden öfver segern fördunklas denna genom den hemska spådomen af sierskan mill. Arfvidsson, att han skulle akta sig för Mars månad 1792. Denna spådom följer honom såsom ett spöke, såsom hans onda samvete, och han anar, att han i benådandet af Anjalamännen tecknat sin egen dödsdom. Äfven i detta stycke har hr Mcyer velat inpassa ett romantiskt: element genom fröken De Geer och de tvenne rivalerna Essen och Ribbing, men detta står också i ett temligen ytligt eller åtminstone alldeles icke nödvändigt sammanhang med hufvudhändelsen. Flera scener i stycken äro utförda med finhet och vittna -otvifvelaktigt om poetiskt sinne, så att på det hela taget detta senare stycket i flera afseenden står framom Året 1772. Man kan till exempel ej neka, att Bellman, om ock lott såsom dekoration, är ganska skickligt nvänd i slutscenerna, ehuru visserligen ett lylikt dekoratift bruk af stora personligheer ur hictorien eller konsthistorien är I sig sjelf förkastligt. Vi nämde att förf. velat hafva sina stycken ;etraktade såsom tidsbilder, hvarigenom han ifven frånsagt dem värdet att vara dramatika skapelser i högre mening. Det är annars tt märkligt drag, egendomligt för vår tid, att le dramatiska arbeten, hvilka framträda, mer och mer närma sig målerier; det är taflor som ipprullas med ett ofta nog ytterst lösligt samvand sinsemellan, i stället för en utvecklad och strängt sammanhängande handling. På ågon sannt tragisk konflikt kan man ej göra vågra anspråk i de Meyerska årbetena, lika itet som de bära vittne om författarens förnåga att som sig bör betrakta och behandla nistoriska händelser och personer. Diktaren bör se till, om: det historiska stoffet verkligen lämpar sig för dramatisk behandling, likasom om det kan ur poetisk synpunkt rättfärdigas. Gustaf III är utan tvifvel en för poetisk. behandling lämplig personlighet, äfven om han yehandlas fullt historiskt och i den dager som nyare utgifna anteckningar från hans tid kasta öfver honom, blott man kan rätt begagna sig deraf. Faller ej t. ex. en viss poetisk belysning öfver Gustaf, såsom försvararen af det absoluta konungadömet just i de dagar, då det snart sagdt drog sin sista suck, då han ville ställa sig i spetsen för dessa härar, hvilka skulle återinsätta Ludvig XVI på sina fäders tron, och midt under dessa planer. faller för en lönmördares kula! Hr Meyer inser ej tetta, utan anser det skickligt att framställa honom såsom den der, i förargelsen öfver en qvinnas stickord, tvingar hennes man att öfvergifva henne, samt dervid begagnarl det såsom bevekelsegrund att hon möjligtvis varit sin man otrogen. Detta visar dåså klart som något fattigdomen på motiver samt författarens oförmåga att rätt uppfatta den bild, hvilken han åt sig utvalt att framställa. Sålunda neddrager han historiska personer i smutsen och visar derigenom att han intager den lägsta realistiska ståndpunkt. Trogen sitt syftemål att gifva sannt tecknade tidsbilder, anser han också tllständigt att låta sina personer äfven uttala repliker, hvilka möjligen a ät Tag nn FAR gänt haft blifvit titrado