Aftonbladet – 20 november 1858, sida 2

han icke längre bibehålla sin köld. Vändande sig emot Ingeborg; sade han: Innan jag går att taga något afgörande steg i saken, vill jag förut fråga er, min fröken, om nidertill lemnar mig ert bifall ? Hvad är er afsigt, herr major? frågade Ingeborg helt darrande. Att hos drottningen utverka för er och er bror befrielsen från att visa er vid sidan af ett par borgarehackor, och för mig ersättning genom utbyte i dansen af. den, hvars anor visserligen började med fadern, men: hvars hand det råa högmodet ej är värdigt att vidröra. I himlens namn, herr major! Ni vill då sätta drottningen i vrede mot mig? I hvad afseende har jag gifvit er anledning dertill? t Om ni det gjort, min fröken, skulle jag hafva tagit ut:steget utan att vädja till ert bifall. Nu begär jag deremot er öppna bekännelse, om ni delar er brors förolämpande tankar,v Da Och ni kan tro er erhålla den? Om ni, inföll. nu Gyllenstjerna, skulle våga utsätta min syster för obehaget af det uppseende ett så sällsamt företag, som det ni säger er ha i sinnet, skulle väcka, så vet, att hon i mig har en broder, som icke skall lemna det ohämnadt! . Och-han kastade en högmadig blick på Dalberg. Här är icke fråga om att bränna sig på hettan af de oöfverlägda yttranden: en ofrfaren yngling i sitt ifrande stormod kan frambära, hvarföre jag lemnar alla edra anfall i den vägen obesvarade. De skäl, hvarpå jag inför drottningen ärnar stödja min begäran, skola drabba er; bered er derföre på försvar å det hållet. Jag kan ej mer än upprepa hvad jag nyss sagt: att jag Känner mig smickrad af att drottningens åtanka fallit på mig vid valet att hedra den, som nyss räddat hennes lif, sade Ingeborg. : Har ni verkligen sagt det? Dessa ord hafva icke hunnit mina öron