Aftonbladet – 19 november 1858, sida 2

grannhet vid min bevakning, att anmärka, ända till den olyckliga natten, då de fastbundo mig i min säng och tillstoppade min mun, så att jag hvarken förmådde röra mig eller gifva ett ljud ifrån mig, hvilket allt af ers majestäts trogne tjenare, i hvars händer jag på detta sätt föll, kan intygas. Med hvilka rättigheter jag fattat omsorgen om kanslerens person, torde ers majestät nu inse, och huru jag fattat vigten af dessa omsorger törde bäst bevisas derigenom, att han nu står inför ers majestäts ögon. Och ni kan dertill lägga, att er vaksamhet under hela vägen varitså stor, att den afskräckt mig från hvarje försök att bedraga den, sade Radziejowsky. Ers majestät hör det! sade Hauser, triumferande. Gammal är äldst. Huru skulle det gå verlden, om bara ungdom och ostadighet funnes der? Nogadvoceradt för er sak! Det ärstid att komma till de närmare detaljerna af hvad som kunnat föranleda en så sällsam flykt. I sanning, ers majestät, jag är derom i den djupaste okunnighet. Allenast ett bref...n Ett bref? afbröt konungen otålig. Till ers majestät, hvilket jag fann på bordet vid kanslerens säng om morgonen efter den omtalade behandlingen, sade Hauser och framlemnade det. Konungen fattade det med ifver. Radziejowsky log; men Dalberg deremot följde med sin uppmärksamma, lugna blick de vexlande uttrycken, som läsningen af detta bref framkallade, och som från öfverraskningens blef förundrans, och från förundrans blef smärtans. Då konungen slutat läsa, vände han sig till Dalberg med dessa ord: Det fignar mig att ni äfven denna gång haft rätt. Omständigheterna äro då förmildrande?