Aftonbladet – 19 november 1858, sida 1

ära, skola dö med skammen att se spåren af deras tillvaro höljas af glömskans Gyllenstjerna afhörde dessa ord med syabar likgiltighet, under det han lekte med ett ritstift som han fattat, och hvilket sprang sönder som en glasnål mellan hans grofva fingrar. Hur sannt träffadt, hur noggrannt iakttaget!, sade konungen, som icke kunde vända sina blickar från teckningen. Hur är det möjligt att ni frånvarande kunnat fatta allt detta ? På den trogna beskrifningen af det ögonvittne ers majestät här sers -och Dalberg visade på invaliden, samt med den bekantskap jag har om platsen, sedan jag på en af mina resor besökte den. : Nu fästade konungen sitt öga på soldaten, som rätade upp sig, såsom hade han stått vid mönsterbordet, och frågade: Hvem är du?För detta korporal Storm vid Småländningarne. Och du var med vid Sandomir?2 Det var-jag.. Och Storm kastade en blick ned på sitt träben. Jag var bland de tvåhundrade, som öfverstlöjtnant Törnesköld förde öfver floden; och jäst i den der båten, fortfor han, i det han visade på papperet, som ers majestät ser der lägga ut ifrån bryggan, sist bland de återvändande, var jag. Det gick hett till der nere på bryggan under de pölskes ed.. Men I förrättaden ert ärende som raska bussar. . Ers majestät betraktade oss från andra stranden; vi kande icke förlora. Var det der du blef bl! ad ? .Inte på bron, ers estät; der gaf jag sju för tu; men då jug kastade mig derifrån i båten och skulle dra högra benet med mig öfver relingen: Pang! small det, och så blef j