Aftonbladet – 17 november 1858, sida 1

Jag måste först öppna mitt hjerta för dig. Hvad skulle du kunna säga mig, som ej händelserna -redan sagt? Georg, Georg! Skall du aldrig förbanna den stund, som hade kunnat upptäcka -sanningen, men qvarhöll hemligheten öfver begges vårt lif? Skall du icke anklaga mig som det förhatliga föremål, hvarifrån den slagskugga faller; som skall följa dig på hela din bana, eller att jag afvändt det slag; som kunnat låta dig förblöda i sället för att såsom nu ideligen blöda af fruktan, tvifvel och smärta ? ; Mikael, besinnar du-allt hvad denna fråga innebär ? Skulle du kunna misstyda den? vJäg förlåter vänskapen och ditt ömtåliga lynne hvad grannlagenheten bryter: dessa anklagelser. Anklagelser? upprepade Mikael. Anklagelser, om än ofrivilliga; eller hvad har du gjort, som ej äfven faller mig till skuld, om det som sådan bör räknas. Hvem af oss har föregått den andre? Blandade sig icke våra röster under samma känslors makt i de utrop och böner, som hindrade den af oss lika fruktade upptäckten? Förföljas vi icke begge lika af denna slagskuggan, som du källar den, hvilken dock lemnar oss en solsida för hoppet? Har icke vänskapen varit vår ledare? Bör den icke också blifva vår tolk ? I stället att svara, kastade sig Mikaeli Georgs famn. Vi förstå nu hvarandra? sade denne. Ja, det band, som vi nu känna att naturen knutit. mellan oss, skall kärleken från denna stund helga till broderlighetens; den skall i oss försona all den fiendskap, som från oss söndrat så många hjertan; och lära oss att prisa dess välde öfver hatets! Godt! sade Georg. Och kunde ödet återskänka oss den ftlydda stunden, vi skulle ännu handla som då ! Jag tviflar nu att vi kunde göra det bättre. Nåväl! sedan vi nu äro ense om detta, lå