Aftonbladet – 16 november 1858, sida 3

ji VIRA Aallglallyget AUStNan IMtcaacla VI nar jen skildring om den engelska ångaren Eastern Citys undergång genom samma slags olycksIfall på resa mellan Liverpool och Melbourne ii Australien, ehuruden större sinnesnärvaron hos befälbafvaren på det senare fartyget äfvensom de bättre anordningarne i allvänhet här ledde till en helt annan utgång i äfseen; de på passagerarnes räddning. Berättelsen; som vi återgifva från Svenska Tidningen, är uppsatt af en bland passagerarne på Eastern City, hr Tawler: v Vi lemnäåde Liverpools hamn den 10 Augusti, 180 passagerare, 47 officeräre och matroser, tillsammäns 227 menniskor. Resan gick efter önskan och vi hade passerat eqvatorn, då plötsligt den 23 Augusti, kl. 2 e. m ropet eld! skallade. På samma gång: sågo vi en tjock rök framtränga ur luckan 1 fören. Genast störtade kapten Johnstone jemte flera af besättningen och några påssagerare dit, men röken tog så häftigt öfverhand, att det icke var att tänka på att framtränga längre. Nu beordrades -samtlige passagerare: och matroser på däck, och alla hörsammade befallningen; utomen: vid namn MLean, som-sannolikt redan hade blifvit qväfd i sin hytt. Kaptenen lät stänga luckan samt till höger och .venster:om . henne öppna två små hål-i däcksbjelkarne, genom hvilka massör af vat-. ten nedgötos. :En stund såg det ut som om elden verkligen blifvit qväfd; men redan efter en timmas i tid öfvertygades .vi om, att: vi i bästa fall. kunde begränsa, men icke släcka honom. Ännu gjordes ett försök att qväfvå honom genom luftens utestängande,; och till den ändan betäckte vi hela fördäcket med vattendränkta segel, sjalar, dukar och flanelltäcken. Emellertid hade kaptenen ändrat kurs, provianterat .båtarne och gjort dem redo att sättas i sjön. Qvinnor och Barn, omkring 60 till antalet, fördes, akterut, der kaptenen sökte att med gamla segel, mattor o.;s. v. göra deras belägenhet så beqväm som möjligt. Så blef det afton; och under hela denna förskräckliga natt arbetade matroser och passågerare oafbrutet med -att nedösa vatten på elden. Kaptenen lemnade icke ett enda ögonblick fördäcket och gjorde allt sitt till för att hålla oss vid godt mod. Der han så stod midt ibland klagande qvinnor och barn, hvilka han fortfarande sökte intala mod, var han i sanning beundransvärd. De flesta bland passagerarne insågo på länge icke farans storlek; de visste icke, att närmaste land låg 600 eng. mil aflägset, att våra båtar endast förslogo för hälften af oss, att de vid den starka sjögången endast med fara kunde nedsänkas och, väl nedsänkta, svårligen skulle kunna hålla sjön. Dertill befunno vi oss i ett farvatten, som föga besökes af skepp, öch således var sanbolikbeten att möta ett räddande. fartyg icke Mor. Det oaktadt arbetades oförtrutet till morgonen, då det endast alltför tydligt vide sig, att vi bortslösade våra krafter förif Morgonen var praktfull; men sjön gick innu alltid mycket hög och vi började som förtviflade att arbeta med pumparne;-ty få voro väl de, som numera hoppades komma Herifrån med lifvet. Möt middagen föll förmasten, och nu blef pumpningen svagare, ty vi voro alla starkt medtagna af den fruktans värda ansträngningen och ångsten, af hettan och röken. : Snart började röken tränga oss akterut; men äfven der ökades hettan förfärligt, och vi måste vara beredda på att ihvarjc ögonblick få se lågorna slå upp genom däcket framför våra fötter. ; Klockan håde blifvit 2 och jag begaf mig jemte kaptenen och några andra till först: I rjutan för att få något mat. Nog trodde vi. att detta. skulle blifva vår: sista måltid på jor1 den; menc likväl Höllo vi oss tappert. Kapte-Å nen bad om ursäkt för det hån så utan alla omständigheter öppnade en låda med presetverad lax, och jag anhöll om benägen tillgilt för mina tjäriga händer. Kl. half 3 stodo vi just. i. begrepp att trycka hvarandras bändei till ett farväl för alltid, då vi plötsligt hörde ropet: Ett segelb Huru vi kommo upp på däck, vet jag sannerligen icke. Allt nog, vi voro: allesammans i nästa ögonblick deruppe. Då sågo vi verkligen vid yttersta horisonten ett segel, icke större än en fiskmås, som tock synbarligen närmade sig oss. Huru v: då alla ropade-högt och gräto och bådo och logo. och föllo i hvarandras armar och sedan åter jublade högt; huru solbrände, grofva karlar gräto, :och andra, som kanske aldrig förr hade: bedt, nu mumlade tacksägelser till himfen: huru äfven de, som Hittills hade visa rullkomlig fattning, nu alldeles öfverväldigades af glädje, hvem förmår beskrifva allt): detta? En half timma efter det skeppet först hade varsnats, kom.det nära förbi vårt akterdäck. Det var Merchantman) från London med trupper ombord t!ll Kalkutta. Ett ömse sidigt hurral uppstämdes. Vi brinna, viljen I hjelpa oss 2... ropade vårckapten genom språkröret, — Visst vilja vi det; jag skal skicka mina båtar öfveritilleder,, ropade kapten Brown tillbaka. .Det dröjde icke länge. nonan två af: bMerchantmans båtar och i:tre if våra voro i sjön, och tack. vare! öfficerarnes på båda skeppen omtänksamhet, kommo le, oaktadt de högt gående vågorna, lyckligt ram. Allra först fördes qvinnor och barn i säkerhet. Kl..8 voro. vi allesammans bärgade. Vår capten vår i den sist afgående båten! den sitå. Hans. själsnärvaro, käpten Browns menniskovänlighet och officerarnes omtänksamhet lena: hade man att tacka för räddningen af 227 personer, som på ett brinnande skepp Irefvo omkring på ctt starkt upptördt haf. Kapten Dawson å sin. sida, befälbafvare för rupperna på SMerchantman, gjorde. jemte una officerare och soldater: allt, för att göra vår belägenhet så beqvämlig) som mö ligt. Vi indfägnades. med. ön god måltid; qvinnor och varp Inhystes i officershytterna, vi män ibland rupperna, utan att minsta spår af oordning pordes: Hela natten höll sig Merchantman närheten af det öfvergifna ångfartyget, på wilket lågorna slogo fram kl. 2 på morgoEU fa BA ÄN AR er EE ES Steve OK AR NR