Aftonbladet – 15 november 1858, sida 2

Rören er icke ur ställeti sade han. Men de begge yrglingarne fattade honom om hvardera armen, så att han kände sig inpressad som i ett skrufstäd. Släppen mig ! ropade han. Jag kan ju icke röra mig från stället? . Hvad ämnar ni 0s8? Släppen mig, säger jag, och gifven er tålamod. NN Vill ni här begrafva oss lefvande? Begrafva er lefvande? Hvilken djefvul ingaf dig detta? Nej, I kunnen icke stå säkrare under en krönas skydd än här under mitt. : De släppte horom och hörde kort derpå luckan åter sättas-i rörelse och slå igen öfver deras hufvuden. Se så, sade Mikael, ,det var som en sten fallit på min graf.s Radziejowsky drog en djup suck, skar tänderna och frampressade med en nästan qväfd röst: ,Hvilken misstro ! Mikael och Georg famlade mot hvarandra med armarna, drogo sig närmare hvarandra och hviskade: Hvad som här skall möta 083 skall träffa oss bröst emot bröst. Efter några ögonblick blef det solljust omkring dem. Radziejowsky hade undanskjutit en lucka under taket och riktat !en brännspegel, hvarmed han åstadkom detta. Med nyfikna blickar sågo de sig omkring. De befunno iett djupt, muradt hvalf, ett slags krypta, med nakna, af grön fukt anlupna väggar, och få steg från deras fötter en stor bassin, fyld med ett vatten, så klart, så genomskinligt som i en flytande ström. Med ett eget slags förnöjelse betraktade Radziejowsky deras förundran. Slutligen sade han: Betrakten noga detta rum. Hvar tron I att I befinnener?... I hafven intet svar! Jag vill då upplysa er: I en guldgrufva, ett neptuniskt Peru. Men följen mig, emedån tystnaden tillhör detta rum; och jag vill förklara er hvad I icke vänten. (Forts. följer ,