Aftonbladet – 15 november 1858, sida 2

Nej, på mig! Jag skall räkna mig lyckligl...n 5Ha! I viljen också spela rolen af ädelmodiga beskyddare mot mig! Det fattades bara detta! I föreställen er kanhända, att dermed läka såret I gifvit mitt hjerta? Men I hafven ännu ieke lärt känna allt hvad detta hjerta förmår: Äfven jag har ett ädelmod att besvara ert med. I ären tappra och orädda af er. Jag vet det, och det är bra. XXIV. Guldet och samvetet. Radziejowsky bade icke förr uttalat de ord, hvarmed vi slutade förra kapitlet, innan Mikael och Georg kände golfvet under-sina fötter sjunka., De insågo nu att de befunno sig på en lucka, hvilken så väl passade in ifögningarne af det i rutor inlaggda golfvet, att den omöjligen kunde varseblifvas, och nu genom en osynlig kraft, af Radziejowsky satt i rörelse, allt djupare och djupare sänkte sig. De gjorde begge ett steg för att undkomma medan ännu var tid, men Radziejowsky, som stod midt emellan dem, hindrade det, i det. nan med krampaktig styrka lade sina händer på deras axlar och sade: Är deträddhågan som plågar er? Jag trodde att konungablodet vore ett säkert skyddsmedel deremot. Hans gnistrande öga, hans uppsvälda anetsdrag, stället och den dödes närhet, allt verkade med en kraft, som isade de begge vännerna; men då de kände sig sjunka med starkare fart ju djupare det bar, och sågo rumnet, der de nyss befunnit sig, försvinna öfver leras hufvuden, ingaf dem sjelfva medvetandet af omöjligheten att undko nma det dem väntande ödet ett nästan trotsigt mod att afvida dess utgång. Då kedjan sndtligen var utlupen och luccan stannade, voro de omgifna af ett fullkomigt mörker och en varm fuktig luft, som rerkade tryckande på deras respirationsorgarer. Radziejowsky tog dem vid handen och örde dem några steg, då de märkte att de ramnade Då en fin sand fä t